En mjukstart till comeback..

..och hon är tillbaka! Inte mindre än drygt två månader har gått sedan jag senast skrev ett inlägg, men nu är det dags. Sommaren har passerat och hösten är här. Efter tre månader boendes tillsammans med Åsa på Odenplan sitter jag återigen mellan kotten och mossen (Täby). Charlie trivs som en plastanka i badkaret av att vara tillbaka i det hus han är van vid med tillhörande trädgård att skutta runt i. Själv trivs jag med lugnet utanför sovrumsfönstret efter otaliga nätter med tjutandes sirener, tutandes biltrafik och pruttande motorcyklar. Visserligen är de sistnämnda bara en ”sommartillfällighet”, men vad gör det när chopperbike efter chopperbike susar förbi med en brummande ljudnivå som får hjärtat att hoppa över ett slag? Dock saknar jag givetvis många saker också, som att ha nära till allt, att se liv och rörelse och få känslan av att vara mitt i smeten. Där det händer. Men mest av allt saknar jag att kunna gå ut i någon av alla de näraliggande parkerna med några kylskåpskalla öl och bara slå sig ner en ljummen sommarkväll. Det var inte så pjåkigt, kan jag säga!
Nåväl, vad har annars hänt denna sommar? Det har blivit en hel del oväntade utgångar och barhäng, födelsedagskalas (med tårta!), filmkvällar och t.o.m. en kräftskiva. Gäster har kommit och gäster har gått. Vänner har flyttat och nya har trätt in.

Så nu sitter man här och det är minst sagt ganska paradoxalt hur mycket egentid jag helt plötsligt har jämfört med tidigare. Det känns både lite skönt och konstigt. Främst saknar jag er som jag har sagt det till. Men det finns givetvis många fler. (Tack och lov att man har erfarenhet av distansförhållanden, säger jag bara).
Annars så jävlas fortfarande ryggen med mig. Senast imorse knakade ryggraden till på ett väldigt obehagligt sätt som jag aldrig har känt förut. Jag vet, jag vet.. Jag SKA gå till läkaren. Men det är väldigt få av er som gnatar som faktiskt förstår vad ett sånt besök innebär. Det är helt enkelt problematiskt på många nivåer.

Ja, mer än såhär kan jag inte skriva. Då blir det lite för personligt. Men ni som vet, ni vet.