Alkemisten (P.Coelho) ger upphov till flummighet

Det fina med boken är att även om den är skönlitterär kan jag hitta liknelser med mitt eget liv i den. Just eftersom den är symboliskt skriven går det nog för de flesta att applicera denna historia på sig själv, vart man än befinner sig i livet. (Och det är förmodligen författarens förhoppning också). Det universella språk som boken till stor del handlar om, vill jag mig säga har tagit del av. Dock inte på samma avancerade nivå som Santiago själv förstås, långt ifrån. Men som han förstår sina får, förstår jag ofta djur i allmänhet. Jag kan känna av vilka som är mottagliga, om de är mottagliga för stunden och vet hur jag ska agera utefter det. Detta gäller även med människor. Tyvärr har den stora majoriteten av oss vuxna med tiden ”stängt av” vår förmåga att lyssna på världens olika ljud i takt med att vi anser oss för viktiga för detta.
T.ex; Vi hinner inte med att missa tunnelbanan, så vi blir förbannade istället för att ens inhysa tanken av att det kanske var bättre trots allt. Kanske finns det sittplats på nästa? Kanske kan man ta sig tid att skicka ett sms till någon man tycker om, bara för att säga just det? Eller varför inte ta sig tid att bli medveten om sin egen existens* när man ändå står där och väntar på nästa avgång? ”Ljuden” som ska lyssnas efter och som jag tidigare nämnde, består av att i detta fall bli uppmärksam på sin omgivning. Tycker du att det är sjukt jobbigt med allt folk, tänk på att du är en av dem. Har du tid på dig, låt de stressade gå på/av först. (De utsöndrar ändå så mkt negativ energi). Det går aldrig snabbare att vänta för att man jagar upp sig, svär eller frustar som den stingsliga vildtjur man må känna sig som. Däremot påverkar man sin omgivning negativt, som i sin tur påverkar dig negativt tillbaka. Vilket naturligtvis är totalt onödigt.

Nu menar jag inte att ni som läser detta ska bli lika flummiga som jag bara för att jag har råkat läsa en filosofisk bok (fast jag rekommenderar den starkt -såklart) men tänk tanken att vara mer mottaglig. Inte hela tiden kanske, det tar för mkt energi. Jag är själv en väldigt receptiv människa som lätt märker av andra människors sinnestämningar och det kan vara nog så påfrestande inom t.ex familjen. Speciellt om man inte vet hur man ska göra för att inte påverkas själv. Men om vi alla blir lite mer observanta och uppmärksamma på vad vi själva och de runt oss sänder ut -vad vi egentligen säger- kanske den här platsen blir lite, bara lite mer uthärdlig.

Jag avslutar med mitt favoritcitat ifrån boken;
Det är aldrig så mörkt som just innan solen går upp.



*Egentligen ska man blunda för denna övning, men det är svårt att göra det i väntan på tunnelbanan utan att se stenad ut kanske. Men vila ögonen på något, en detalj helst så du inte tänker på vad det är du stirrar på. Ta ett djupt andetag genom näsan. Tänk dig sedan att du ser hur luften går in genom näsborrarna, förbi näsväggarna, ner i svalget, i strupen och fyller lungorna för att sedan pressas ut samma väg, genom strupen, upp i näsan och ut genom näsborrarna. Du väljer själv hur du vill se förloppet, kanske luften du andas in har en färg och luften som du andas ut en annan? Eller föreställer du dig själv som andetagen och följer med hela vägen ner i din kropp och tillbaka ut igen? Möjligheterna är många, men huvudsaken är att du koncentrerar dig på att göra övningen. Tänk på att ta djupa, långsamma andetag. Det resulterar i att hjärnan får syre, kroppen slappnar av och vips! Så är tunnelbanan kommen.