Ett bitterljuvt avsked...

…Så har Musse och Mimmi åkt till sitt nya jourhem. Egentligen skulle de ha åkt redan igår, men livrädda för att bli infångade gömde de sig på de mest påhittiga ställen där vi inte kunde få ut dem. De fräste och försökte göra sig så små som de kunde för att inte bli tagna. För att inte stressa upp dem mer än nödvändigt, gav vi upp efter någon timme av tålmodigt lockande och lekande för att fortsätta idag. Imorse var de då lätt traumatiserade stackarna som vanligt igen, tills det ringde på dörren och proceduren skulle upprepas. Dock gick det snabbare denna gång, nåja, efter viss mödosam ommöblering och användning av vattenslangen under badkaret. Men, väl inne i transportburarna blev de lugna (eller lama av chock). Jag kände mig som världens elakaste människa när jag tittade på dem var för sig och sa några sista avskedsord innan de hastigt försvann och dörren stängdes. Gud.. det kändes så oerhört sorgligt. I fyra månader har jag haft dem tjugofyra timmar om dygnet, jobbat hårt och intensivt för att få dem att förlita sig på mig, känna sig trygga och bli gosiga för att helt utan förvarning -i deras ögon- bli tagna härifrån. Jag hade så gärna velat kunna prata med dem, förklara för dem, få dem att förstå…

Efter lunch var jag och Charlie helt utmattade efter förmiddagens händelse. Det var som att luften gick ur oss båda efter flera månader och vi somnade snart intill varandra. Sent nu ikväll vaknade vi, av oss själva, och inte av ett par buskatter som röjde i vardagsrummet. Charlie är fortfarande väldigt stressad, vaknar till vid varje litet ”knäpp” i tron om att det är kissarna som ska stryka och kväva ihjäl honom. För det var ju det som var själva problemet, Charlie fick aldrig vara ifred. Han blev som deras surrogatmamma och fick därför aldrig lugn och ro. De ville inte bara sova med honom (PÅ honom) utan även äta ur samma skål, dricka samma vatten, gå dit han skulle gå osv osv. Charlie sa aldrig ifrån -för att han är en väldigt snäll katt- utan började istället dra sig undan mer och mer tills han blev deprimerad. För att inte nämna hur spänd han har varit eftersom det har varit väldigt mycket röj. Kissarna har rivit, haft ner, klöst och hoppat på allt jag äger och har. De har sammanfattningsvis haft sönder en närmast ”antik” porslinslampa som hade ett otroligt affektionsvärde för mig, den stora -och enda- helfigursspegeln jag har och en adventsljusstake. Samt diverse andra småsaker. Han (och framförallt jag) slipper nu vakna upp som om någon kastar en hink med iskallt vatten på en som när någon av kissarna dunsade eller kraschade något. Det tar ett tag att komma tillbaks i gamla rytmen för honom men han trivs redan mycket bättre vilket jag är glad över att se.