En lååång(sam) process

Psyket (Del 2)
Min långtidssjukskrivning går ut i maj. Jag ska inte hymla med att jag känner en enorm nervositet, rädsla och ångest inför detta. För att på enklast sätt visa varför, så att det går att förstå, har jag skrivit en punkt för punkt-lista.

Försäkringskassan ska fatta beslut om en eventuell fortsatt sjukskrivning eller om jag är redo för att börja arbetsträna (minimum 2tim/dag) alternativt studera fr.o.m i vår/sommar.
- I och med att jag har bytt kommun, har jag fått en ny handläggare (dvs ett nytt kontor) att vända mig till. Min nya handläggare är jättetrevlig och vid vårt första möte var jag mån om att skapa en bra relation till denna. Jag tyckte mötet gick bra men när jag sedan kom hem och gick igenom allt i huvudet insåg jag att jag hade gjort samma misstag som många gånger innan. Jag hade lagt allt krut på att visa mig trevlig, glad och få henne att känna sig uppskattad och nästan bagatelliserade min egen sjukdom och situation. Nånstans hoppas jag att min handläggare såg igenom mig, men min erfarenhet av myndigheter talar för det motsatta.
- De enda papper Försäkringskassan har på mig i dagens läge är beslutet för min nuvarande sjukskrivning. Eftersom det beslutet fattades hösten -08 måste jag kontakta alla mina vårdgivare sedan dess fram till dags dato för att de ska skicka mig utlåtanden, bedömningar och journaler som i sin tur ska skickas till FK. Allt för att ett så rättvist beslut som möjligt ska kunnas ta i maj. Man kan ju tycka att allt borde ha samlats i en och samma journal som automatiskt finns för FK:s förfogande (dels för att visa att man inte fuskar och dels som underlag vid beslutsfattande som nu) men så smidig är inte vårdapparaten.
- Eftersom jag har stått på egna ben sedan i vår/somras då jag lämnade Karolinska Sjh ska jag även träffa en ny vårdgivare, på en ny vårdplats, för ett utlåtande av den nuvarande situationen. I sista veckan av februari ska jag dit för ett samtal. Jag ska försöka bete mig så avslappnat och neutralt som en patient bör vara. (Det har hänt ett flertal gånger att jag omedvetet har riktat samtalet emot den läkare eller annan myndighetsperson jag har suttit i samtal med och både fått dem att skratta och pratat privata saker med mig).
- Utöver detta sitter jag nu i dagarna med ansökningar för två andra saker som har med FK att göra, vilket försvåras då jag inte har en printer eller kopiator så processen blir desto krångligare.

Det kan låta som en enkel apparat att säga igång, ”det är ju bara att göra det”, men jag lovar att det är mer än tillräckligt för mig. Jag har praktiskt taget gömt mig under täcket hela denna vecka och struntat i träningen och allt annat för att jag helt enkelt inte orkar ta itu med det. Som redan nämnt känner jag mig nervös, rädd och har en konstant ångest för detta och hur jag ska orka med året som helhet. Jag vill verkligen bli något, jag vill plugga och jag vill ha ett liv där jag mår bra den större delen av tiden. Det sa jag också till min handläggare när hon frågade om mina mål och planer i livet. Men plötsligt satt jag där och hade gått med på att göra högskoleprovet och söka in på den utbildning jag vill gå (jodå, det finns en). Och om jag inte kommer in, ska jag med all sannolikhet börja arbetsträna istället. Jag satt där mer eller mindre tyst medgivande om allt hon sa utan att ta ställning till vad jag egentligen vill och orkar det här året.

Vad händer om jag mot förmodan faktiskt skulle komma in på det program jag vill läsa och sedan kraschar som förra gången? Vart ska jag ta vägen och hur ska jag orka börja om på nytt när jag inte har den här lägenheten i Sthlm att återvända till? Vad händer om jag istället börjar arbetsträna i tex Göteborg och de där två timmarna om dagen känns för mycket så jag riskerar att krascha där också? Jag har inte råd med det, jag har inte råd med att krascha så hårt som jag gjort två gånger tidigare. Är mitt öde förutbestämt att det ändå ska bli så för en tredje gång, ser jag ingen annan utväg än att ge efter i förhoppningen om att nästa liv blir bättre.