Buddha got glasses

The following words will summarize this past week’s events in short;

Being locked-out, The Nerd Pride day (yes, there is one), signing of a contract, two guys with the same name (Hey! Try not to make any dirty assumptions, but it was indeed convenient at the time), The bucket list, an outhouse (in lack of an ordinary watercloset I suppose), broken high-heels, YSL-cigarettes (how fancy can one be?), a date.. and some more less obvious but private stuff.

Sorry to say, I didn’t take part of the official Nerd Pride Day (25th of May) though, since I’m a true nerd by heart. I just can’t figure out what my “thing” is.. I don’t collect anything, I don’t read comics or fantasy, I’m not obsessively interested in computers or anything other that one can call somewhat high-tech. I can’t even play chess very well! Even if I do know the rules.. The only thing I can come up with, is that I look like one. A nerd that is. Or at least, I used to. With the glasses and everything, guess you could say that it was an one package deal. But it didn’t really bother me at the time, so why should it now?

To end this post I’d like to give a shout out to my friends, old as well as new (yes, even nerds have some occasionally). For the ones having faith in me and believing that things will turn out fine -or even better than fine- in the end. For the ones encouraging and telling me what I need to hear, when I really need it. For the ones who don’t really understand what I’m going through but God knows you try. But also for the ones not knowing what’s going on right now, you became my friends once of a true reason. With all the karma you guys are getting right now, I wouldn’t get surprised if you end up as Buddha himself one day.

(Hm.. I wonder if Buddha also used to be a nerd?)

Who knows..

I hope you can understand
I so want you to see
That the person in front of you, isn’t really me

You look and see this person
You may even get a smile
But to be frank, it has probably been a while

When will all the pieces come together
When will I be whole
I miss my body, but most of all my soul

I’m tired of waiting
I’m tired of trying
The truth is, it feels like I’m slowly dying

Perhaps everything will turn soon
Perhaps, I will be free
Either that, or this is the last you’ll see of me

Tusentals bloggare saknar skydd av yttrandefrihetsgrundlagen

För att en hemsida ska räknas som skyddad av yttrandefrihetsgrundlagen ska den ansvariga utgivaren ha registrerat sig hos Radio- och tv-verket. Skyddet innebär isåfall bl.a. följande;
~Myndigheter har inte rätt att förhandsgranska och/eller försvåra publiceringen. Detta i sin tur medför att källor har rätt att vara anonyma, myndigheten får inte ta reda på namn eller identitet och bloggaren har ingen skyldighet att heller avslöja dessa.
~Om det skulle falla sig så att en bloggare anmäls för förtalsbrott skulle skyddet i en rättsprocess betyda att en jury sitter med vid rättegången. Detta gör det automatiskt svårare att fällas vid brott enligt brottsbalken.

Idag finns det över 100 000 bloggare i Sverige. Sedan 2003, då möjligheten att få skydd av grundlagen infördes, har Radio- tv-verket fått in 474 förteckningar om detta. Varav mindre än 100 är privatpersoner.
Vad har då verket försökt göra för att sprida denna information? Jo, de har enligt artikeln annonserat i nationell dagspress, i samband med att ansökan för första gången blev möjlig (2003). Det har informerats om i verkets nyhetsbrev samt i kurser som handlar om mediefrågor.

En handläggare vid Radio- och tv-verket tror att så få bloggare har ansökt om skydd för de dels inte anser sig behöva det och dels för att de inte känner till möjligheten.
På justitiedepartementet bekräftar man att ”meddelanden på Internet kan komma att utredas, men det är ännu oklart om utredningen kommer att se över skyddet för hemsidor”. En första del av utredningen -som startades 2003- kommer presenteras nästa år.
Det finns i dagsläget inget annat sätt att som privatperson skydda sin information.

(Källa: SvD Kultur 19/5 2008, sida 4.)

För att undvika att lätt bli en måltavla, ska man alltså skicka en ansökan till Radio- och tv-verket. Detta kostar den ansvariga utgivaren 2000 kr. Hur många privata bloggare anser sig ha råd med det? Med tanke på de flesta bloggar jag har läst personligen -där innehållet handlar om bloggaren och dennes omgivning, tankar och känslor- vågar jag nog påstå att de flesta tillhör den grupp bloggare som inte anser sig behöva skyddet. Mig själv inräknad. Samtidigt är vi nog lika många som inte hade en aning om detta och därför även faller in i gruppen som inte kände till möjligheten att faktiskt kunna bli skyddad.

Till detta vill jag bara säga; Hallå?! 2003? Hur mycket har inte hänt inom ”den nya tekniken” dvs. It de senaste åren? Antalet privata bloggare har förmodligen mer än fördubblats sedan verket annonserade för fem år sen. Det är nu mer än någonsin aktuellt att ha sin egen blogg. Vore det inte på tiden att verket får tummen ur och anpassar sig till dagsläget? Annonsera, informera, ja kalla det vad ni vill, ofta och mycket. Och vore det inte smart att kanske göra detta via bloggarnas egna medie, Internet? För att nå ut med sitt budskap, måste man ju höras och synas där målgruppen befinner sig. Hur många fler läser inte den traditionella papperstidningen när den ändå finns i en större version elektroniskt? Vart som helst, när som helst. Dessutom gratis. Och hur många privatpersoner läser Radio- och tv-verkets nyhetsbrev? Eller tar en kurs i mediefrågor? Det handlar om enkel marknadsföring. Ta upphovsrätten som ett exempel. De flesta känner till att om en bild/ett foto ska användas, bör man först och främst kolla med upphovsmannen. Detta har man flitigt blivit informerad om sedan det blev lag. Försök inte skylla på oss bloggare för att vi inte har tagit reda på våra rättigheter och skyldigheter. Vi läste användningsvillkoren när vi registrerade oss. Kom igen nu, Radio- och tv-verket. Skärp er. Det är 2008 nu.

Förevigad som lesbisk och uppraggad av transvestit

I ett resultat av vilt filosoferande och tömningen av en flaska rödvin, fann min kära vän Åsa och jag oss själva på väg till en gayklubb på fredagskvällen. Ett impulsivt beslut som fattades i sista minuten och som skulle resultera i en tämligen intressant kväll. Vi hade bestämt oss för att åka dit, ta en öl eller två och sedan helt enkelt åka hem igen för att avsluta kvällen förhållandevis nyktra och anständiga med en kopp te enligt tradition.
För min del var jag nyfiken på vad som egentligen hände bakom väggarna på en gayklubb. Var det mer eller mindre köttmarknad jämfört med en tillsynes hetero nattklubb? Skulle någon tjej tycka att jag var attraktiv och stöta på mig? Eller skulle alla se på mig och Åsa som två utbölingar med ”hetero” stämplat i pannan? Jag ser migsjälv som relativt öppensinnad människa men dessa frågor som nu dök upp i mitt huvud måste ha fått mig att verka oerhört trångsynt. Dock jag hade ju inte till avsikt att göra någon upprörd av mina funderingar, jag var helt enkelt nyfiken. Så i sann anda klev jag in i de homosexuellas undre värld (hey, det var faktiskt under marknivå) laddad med iver.

Väl inne, blev mina frågor besvarade ganska omgående. Det var precis lika mycket köttmarknad som på vilken annan klubb som helst. Oberoende på läggning är det två faktorer som det egentligen handlar om, alkohol och tid. Ju mer alkohol och ju senare det blev, desto mer djärva blev alla, precis som jag är van vid. Ingen tjej kom fram och stötte på varken Åsa eller mig och vi tog nästan illa upp pga vår uppenbara självgodhet, när vi senare insåg att folk omkring oss antagligen tog oss för ett par. Oops.
Kvällens skräckupplevelse tog plats när jag ensam satt och diggade till musiken i väntan på Åsa. Jag hade precis blivit fotad av klubbens fotograf och därmed praktiskt taget ingått medlemskap i Det Lesbiska Samfundet (amen). Fram kommer samma 35-åriga, hjulbenta, råttfärgsblonda transvestit som under kvällen försökt få ögonkontakt med mig och som nu ser sin chans. Hon får mitt uppspärrade ansiktsuttryck att fastna i sitt läge när hon med sin djupa mansröst börjar prata.
-Föredrar du kvinnor eller män? Säger hon och jag känner hur hennes grova händer kramar om min.
-Kvinnor. Svarar jag med detsamma och hoppas att det accepteras som ett fullgott ”Nej, jag vill inte bli penetrerad av en transvestit med skäggstubb och de ådrigaste fotbollsvader jag någonsin sett just ikväll”-svar.
-Jag med. Ni är så mjuka. Ni har former. Säger hon tillbaka och tittar djuriskt på mig.
Just i samma ögonblick som jag formligen sjunker ner i jorden, dyker Åsa äntligen upp. Jag ursäktar mig hastigt och artigt för att i samma sväng -lite lätt kallsvettig- skynda till garderoben med en road Åsa efter mig. Kvällen avslutades dock som planerat med två enhetliga koppar te samt en upplevelse rikare.

Everything has a beginning..

And so it has begun, even for me. The writing of a blog.
So why start blogging when there are so many blogs out there already? Yeah, that's a good one. Well, as everybody else I hope to capture your interest in what and/or how I write my blog. I wont keep it to a script, a recommendation or even to one single subject. Hopefully that will turn out to be a good thing.
But what do I hope to get out of this? Well there's not always a motive behind things but if there must, it would simply be to amuse you in one way or another. To awaken your curiosity, to inform you, to make you smile or even laugh if I'm that lucky. So with no further do, here is a small part of my world. Enjoy.