Garbo och SPX09

Helgen började med att jag och Johanna gjorde Grand Garbo osäkert i fredags. Det var min första gång på det beryktade Grand Garbo, i folkmun kallat Garbo och jag måste säga att det var helt ok folk där- ryktet till trots. Med tanke på vad jag tidigare hade fått höra, trodde jag att kvällen skulle likna en finlandskryssning = köttmarknad, fylla och antastanden. Men, det var sagt att vi skulle till Garbos och till Garbos kom vi. Efter att ha suttit några timmar på bryggången längs med viken, druckit några öl och snackat lite skit i solnedgången (romantiskt inte sant?) klev vi så in -något överförfriskade- i entrén. Kanske att jag lever i en bubbla eller att mina förväntningar var så pass låga men hur som haver kan jag inte påstå att stället var så hemskt som ryktena hade förebrått. Skulle nog våga påstå att det finns ett flertal ställen inne i stan som är sämre.
Nåja, nöjda och trötta efter att ha svängt våra lurviga -till schyssta scenframträdanden- införskaffade vi lite fyllekäk och konstaterade på vägen hem att vi saknade våra pojkvänner (hur mesigt det än må låta när man är singel, jag vet).

Jag sov väldigt, väldigt gott den natten iaf. Tills Charlie väckte mig efter 3 timmars sömn.. Lördagen gick till att lapa lite sol och vila upp kroppen som värkte mer än vanligt eftersom den inte är van vid att dansa till småtimmarna. Kvällen tillbringades på SPX09, årets seriemässa i Kulturhuset. I och med detta var Åsa, Niklas och Kim m fl på besök och under kvällen hade Niklas också releasefest för sin nya bok som precis har släppts i USA. Heja!! Det var så himla kul att ses igen, var så längesen. Du är en sjukt upptagen man Niklas, så vår lilla pratstund betydde verkligen jättemycket.


Bokomslaget och författaren, världens finaste Niklas.

Det är så otroligt begåvade människor som träffas på såna här events att jag känner mig totalt malplacerad. Det som samtalas om är inte mycket mer än -just det- serier utöver en eller annan diskussion om stålstift, förläggare och pågående projekt. Visitkort och smicker utbytts om vartannat och i luften kan man se en hel del näsor som sticker upp. Står man inte och pratar med någon är man förmodligen inte intressant, därför kan det gå åt oansenliga mängder alkohol och tilltugg på dessa sammankomster. I ena handen ska man således helst ha ett glas vin och i den andra en samling nyutkomna fanzin köpta av alla de otaligt många intressanta människor man givetvis har samtalat med under kvällen. Eftersom det inte är min första gång som jag agerar Åsas trofasta groupie, har jag insett att som helt oskyldig outsider kommer man långt på att 1) stå i baren och hänga, där finns alkoholen 2) samtala om Twin Peaks, även om man inte har sett serien ifråga för det har ALLA andra gjort eller 3) köpa ett fanzin, slå upp första bästa sida och klia sig i skägget (för att se intellektuell ut). Eller så kan man göra som Malin och begrava sig i en mugg med japanmix. =)

Nu måste jag snart gå och handla… godis! Har varit sugen heeela helgen men det har bara inte blivit av. (Förstår inte hur jag har kunnat prioritera så fel?) Ser framemot en kväll i soffan framför Parlamentet och en film efter det.

Tjing!

Havande?

Nej vänta, låt mig ta det från början..

Så, av en oväsentlig anledning fick jag ta en taxi till Karolinska sjukhuset igår. När jag väl sätter mig i taxibilen och upplyser chauffören om vart jag ska och att det är bråttom, stannar jag helt plötsligt upp i att dra på mig säkerhetsbältet när jag hör; -Jag såg att du har lite mage! Höhö. Ska du till BB?
Inte bara ser jag gravid ut, jag är så pass långt gången att jag är redo att föda? Visst, jag är medveten om att jag är chubby men när taxichaffisar börjar lägga märke till det, har det gått lite för långt.
Nåja, han menade ju inget illa men så jätteroligt kan jag inte påstå att det var..

En underhållande dröm

Häromnatten drömde jag om att vara stå upp-komiker. Rolig var jag också. (Jag vet, helt otroligt va). Synd bara att jag inte mindes skämten när jag vaknade. Hur som helst fick det mig att tänka tanken, skulle jag våga? Skulle jag våga stå ensam på en scen med en mick i handen och försöka vara rolig? Nej, givetvis inte. Det krävs självförtroende, mod och tajming. Varav jag inte har någotdera. Dessutom är jag rädd för att jag skulle orsaka kollektivt självmord med mina torra skämt. Eller att tystnaden skulle bli så fatal att jag beslutar mig för att hänga mig själv med micksladden, precis där och då.

En dröm är en dröm, och jag vill låta den få vara det. Men om jag mot förmodan skulle stå där i rampljuset nångång skulle jag prata om saker sedda ur min synvinkel. Bara det faktum att jag, i ordens rätta bemärkelse, måste se upp till folk iom att jag är så pass kort gör ju att jag får ett annat perspektiv på tillvaron. Bokstavligen.
Blind som en mullvad är jag också (är väl medveten om att det finns andra slående liknelser -liten och rund som jag är- men det lämnar vi därhän tillsvidare). Därför måste jag få poängtera orättvisan i att behöva bekosta linser och/eller glasögon för flera tusen, när det utan detta är rent omöjligt att behärska sig civiliserat. Bara att lämna bostaden vore ett öde dömt att misslyckas. Bor du i lägenhet och ett trapphus väntar dig, ser du som närsynt bara ett enda stort grådaskigt underlag. (Åt vilket håll låg trappen nu igen? Swoop..! aj.. aj.. krack..! aj.. duns). Och plötsligt ligger du där med tänderna i arslet och näsan i skrevet. Så snälla, ge oss synskadade bidrag! Eller gör avdrag! Om inte annat, så för att förebygga kostsamma olyckor.. (Jo, det SKULLE kunna hända. Typ).
Nåväl, jag skulle även vilja ge en röst åt alla kortvuxna, eftersom jag själv är av en standardpygmés längd och lär knappast bli så mycket längre utan börjar rent av krympa när som helst. Skulle också vilja ta upp det ständigt aktuella ämnet ”män och kvinnor”, inte för att diskutera vilka som tillhör det starkare könet, det vet vi ju redan ;) utan för att uppmärksamma ironin i att kvinnor måste lägga pengar på mensskydd, smink och övriga (hygien)artiklar inklusive preventivmedel, samtidigt som vi generellt sett tjänar mindre än vilken annan man som helst i samma rang. Detta trots att vi lever i ett s.k. jämställt land, ett av de främsta rent utav. Är det inte ironiskt, så säg?

Risken är stor att jag skulle bli en ’Magnus Betnér’ i Soram Ismaels beskrivning om ovannämnda, nämligen ”den enda komikern som inte står och drar skämt”. Men.. drömma får man väl göra.

Påsken har kommit och "gott"..

Påskharen kom med många positiva besked detta år;
En kompis går i ”köpa-bostadsrätt”-dagar och kommer när som helst att buda på sin egen första lägenhet. En annan kompis har just fått veta att hon ska bli moster åt trillingar i december. En tredje har flyttat till ny bostad och en fjärde har flyttat till en helt ny stad. (Jag skulle kunna fortsätta..)! I mitt eget påskägg fann jag en pojke som har visat sig vara värd sin vikt i guld. =)

Eftersom en sån stor del av mitt liv har skuggats, är jag inte den som tar saker för givet. Har jag lärt mig någonting, så är det att ingenting varar för evigt förutom förändringen i sig. Därför är jag nog skyldig mig själv att ta vara på denna stund av sol, värme och kärlek som jag nu ges. För vem vet hur länge det varar?

Dags för vår!

oK, jag vet.. Det var typ 1½ månad sen jag skrev senast. Och ska man ha en blogg ska man också ta sig tid och uppdatera den.. fy på mig.

Så, vad har hänt? Eller snarare, vad har inte hänt? Den senaste tiden har svischat förbi som Schumacher i ett Formel 1-lopp. I början av mars skedde det då äntligen, jag flyttade! Fylld på adrenalin hade jag i veckor packat, planerat och förberett för denna stund. Flyttlådorna hade jag packat som ett tredimensionellt tetris, ända ner till minsta prydnadsföremål. Inget gjordes utan en baktanke. Och med hjälp av de snällaste och finaste, Ulf o Madeleine tillsammans med en oumbärlig Malin organiserade jag flytten. Vilket företag som helst hade beundrat min effektivitet och organisationsförmåga, lovar. Nu var det inte bara saker som skulle in, utan först skulle saker ut och lägenheten ”saneras”. Följaktligen blev Åsas visit i Stockholm en delvis ytterst slitsam upplevelse, sex timmar tog det att rengöra badrum och kök. Dagen efter hade Åsa min finaste blomma, ordentlig träningsvärk och själv kunde jag knappt gå av smärta. Men, det var bara att göra sig iordning och springa för att möta upp en smålänning på besök. ;) Sedan den helgen har det varit ett ihärdigt skurande och rengörande och ett konstant vädrande varje dag för att råda bot på resten av lägenheten. Men nu, börjar det faktiskt ta sig. Jag börjar se hur mitt lilla krypin växer fram, sakta men säkert. Imorgon får jag min nya soffa. Yeay!

Så, vad mer? Jo, Malin och jag har varit på Dancekryssning då det var hennes födelsedagspresent från mig. =) Bra musik, schyssta scenuppträdanden, B-hytt, sol och brunchbuffé kan man sammanfatta den upplevelsen med. Velvet var f.ö. helt klart bäst av artisterna. Skäms nästan att säga det, men E.M.D uppträdde också. När Malin och jag stod vid hissarna, kollade Erik in mig och jag konstaterade snabbt att det lilla livet är väldans kort. (Så han kollade förmodligen in mig eftersom han måste hålla sig till pygméerna alternativt 12-åringarna. Vad väljer man?) Nej, det är inget jag är speciellt stolt över. Däremot är jag väldigt stolt över att dagen därpå, ha pressat i mig en hel årsranson mat. Men gott var det. O efteråt mådde vi båda som vi förtjänade.. illa. Så totalt självförvållat. Well well, vi kom av båten –fortfarande- mätta och belåtna, lagom sega, med famnen full av taxfree till ett mörkt och snöblaskigt Stockholm. Vackert.. (Behöver jag nämna att vi fick störtångest båda två?)

Slutligen, blev det så sent som i förra helgen ett besök i Småland aka Lilleputtland. Där fick jag träffa en massa snälla människor och jag hade det väldigt.. trevligt den helgen. Resten är censurerat för tillfället. (Vaddå, trodde ni –ärligt- att jag skulle berätta?)

Charlie update:
Charlie försöker tappert vänja sig vid att vara innekatt. Som tur är har vi balkong, men efter en mindre självständighetsrevolt när matte inte såg, får man inte vara därute ensam längre. Dock till Charlies extas och till mattes förfäran har vi fått ett fågelbo precis utanför (ringduvor, om det är någon som antecknar) som han gärna försöker sig på att hoppa över till. Även om han inte skulle göra sig illa vid ett hopp, har matte ett numera ett så pass svagt hjärta att hon är fullt övertygad om att det här kommer bli hennes död.

Det första Charlie gjorde i nya lghten var att bädda ner sig i mattes säng. =)

Kommentarer överflödiga...

Jag (Ulf o Madeleine) slet som f-n med att behandla och måla om

mina köksmöbler, så de får vara med på ett hörn.

Foton tagna av:

Kryssning -Malin

Övriga- Jag