En underhållande dröm

Häromnatten drömde jag om att vara stå upp-komiker. Rolig var jag också. (Jag vet, helt otroligt va). Synd bara att jag inte mindes skämten när jag vaknade. Hur som helst fick det mig att tänka tanken, skulle jag våga? Skulle jag våga stå ensam på en scen med en mick i handen och försöka vara rolig? Nej, givetvis inte. Det krävs självförtroende, mod och tajming. Varav jag inte har någotdera. Dessutom är jag rädd för att jag skulle orsaka kollektivt självmord med mina torra skämt. Eller att tystnaden skulle bli så fatal att jag beslutar mig för att hänga mig själv med micksladden, precis där och då.

En dröm är en dröm, och jag vill låta den få vara det. Men om jag mot förmodan skulle stå där i rampljuset nångång skulle jag prata om saker sedda ur min synvinkel. Bara det faktum att jag, i ordens rätta bemärkelse, måste se upp till folk iom att jag är så pass kort gör ju att jag får ett annat perspektiv på tillvaron. Bokstavligen.
Blind som en mullvad är jag också (är väl medveten om att det finns andra slående liknelser -liten och rund som jag är- men det lämnar vi därhän tillsvidare). Därför måste jag få poängtera orättvisan i att behöva bekosta linser och/eller glasögon för flera tusen, när det utan detta är rent omöjligt att behärska sig civiliserat. Bara att lämna bostaden vore ett öde dömt att misslyckas. Bor du i lägenhet och ett trapphus väntar dig, ser du som närsynt bara ett enda stort grådaskigt underlag. (Åt vilket håll låg trappen nu igen? Swoop..! aj.. aj.. krack..! aj.. duns). Och plötsligt ligger du där med tänderna i arslet och näsan i skrevet. Så snälla, ge oss synskadade bidrag! Eller gör avdrag! Om inte annat, så för att förebygga kostsamma olyckor.. (Jo, det SKULLE kunna hända. Typ).
Nåväl, jag skulle även vilja ge en röst åt alla kortvuxna, eftersom jag själv är av en standardpygmés längd och lär knappast bli så mycket längre utan börjar rent av krympa när som helst. Skulle också vilja ta upp det ständigt aktuella ämnet ”män och kvinnor”, inte för att diskutera vilka som tillhör det starkare könet, det vet vi ju redan ;) utan för att uppmärksamma ironin i att kvinnor måste lägga pengar på mensskydd, smink och övriga (hygien)artiklar inklusive preventivmedel, samtidigt som vi generellt sett tjänar mindre än vilken annan man som helst i samma rang. Detta trots att vi lever i ett s.k. jämställt land, ett av de främsta rent utav. Är det inte ironiskt, så säg?

Risken är stor att jag skulle bli en ’Magnus Betnér’ i Soram Ismaels beskrivning om ovannämnda, nämligen ”den enda komikern som inte står och drar skämt”. Men.. drömma får man väl göra.