Från köksfönstret

Det gick en dam nedanför mitt fönster, på andra sidan gatan. Hon bar en svart kappa som slutade vid anklarna, och en röd tjockstickad scarf runt halsen. Det som en gång var hennes riktiga hårfärg hade ersatts med en rödbrun ton. Hennes ljusblå läsglasögon hängde utanför som om hon precis hade använt dem. Hon gick med armarna i kors. Det såg ut som hon var på väg någonstans, hon hade inte bråttom men gick med bestämda steg.

När jag satt där i köket och tittade på henne slog mig tanken om hon är lycklig? Trivs hon med livet hon lever? Och vart var hon på väg? Hade hon armarna i kors för att det var kallt ute eller för att hon tänkte på något? De flesta går med en ganska rask takt genom livet, ibland mot bestämda mål och ibland bara av ren vana. De går där, oftast samma väg utan att tänka. Målet är oftast målet i sig och om inte så ska man ändå gå relativt snabbt. Jag går varken mot ett bestämt mål och inte heller i någon vidare rask takt. Det sägs ju att det är bra att se sig om, stanna upp till och med och uppmärksamma allt man har omkring sig. Men ibland önskar jag att jag var som alla andra, att jag kunde gå lika snabbt, oavsett destination eller ej. För många gånger är det bara så krävande att gå långsamt, att inte snabbt gå förbi vissa saker utan att behöva se sig om för att veta vart man är. Även om jag har ett bra lokalsinne (läs: magkänsla) så är det också det enda jag har att förlita mig på, jag vet vilket håll jag ska gå åt men inte mer än så. Ibland frågar jag människor som jag stöter på, för jag har förstått att ibland behöver jag det. Men oftast inser jag att de inte kan hjälpa mig, att de inte förstår eller har tid. För sent inser jag att jag behöver gå tillbaka från där jag startade för att börja om igen. Ibland känns det mycket svårare att börja om, och ibland lättare.

Det har nu i ungefär en månad varit jobbigare, trots att jag tänker positivt går jag aldrig rätt. Jag hittar inte orken eller lusten, viljan börjar förtvina och kroppen gör oerhört ont. Det är dimmigt och mörkt, känslan av att jag trampar runt i cirklar finns konstant där. Men jag känner aldrig, aldrig igen mig…

http://open.spotify.com/track/0VCLylCrMeB97OY4oxZy8C