Oj oj oj...

I fredags träffade jag Åsa för första ggn sedan innan hon åkte till Australien. Det blev tapasmiddag och sangria kvällen till ära. (Det hade varit klart utanför ettikettsregeln att beställa in mer än vad vi gjorde på två personer men i övrigt var det en farlig lockelse..). Vi hade anledning att fira då hon samma dag hade fått veta att hon lyckats få ett svårsökt stipendium på en minst sagt grandios summa. Jag fick även se hennes första egna bok (Sayonara September) som i dagarna har kommit ut i butik och den var så fin! ”Titta längst fram” sa hon pillimariskt. Jag vänder blad efter blad, tills jag ser ”Till Rebecca”. ”Nämen åh vad fint, är det här mitt ex?” frågar jag. ”Nej, det är mitt ex men jag har tillägnat den till dig”. ”Va!” säger jag och gnuggar fingret emot texten på sidan för att se om den inte är skriven med penna. Men se på fan, gullungen hade dedikerat sitt första seriealbum till lilla mig! Hon tyckte jag var den enda som förtjänade det efter allt..”punkt punkt punkt”. Jag blev så rörd så jag tappade talförmågan. Sedan bar det av till Söder för att möta upp ett antal andra kreativa människor på en bar vars namn var Olssons Garlics och vilket lät som gjort för oss med våra vitlöksindränkta andedräkter. Allt därinne serveras med vitlök i, ölen, shots:en you name it varav vitsigheten.

När jag kom hem i natten väntar ett papper i entrén till alla boende skrivet av polisen.. en av mina grannar hade mitt på ljusa dan haft inbrott! Jag hade t.o.m varit hemma vid tidpunkten då det hände, så sjukt läskigt. Första ggn såvitt jag vet, som någon där jag bor har haft inbrott. Tänk om det hade varit jag? Tänk om de hade gjort inbrott hos mig, medan jag hade varit hemma? Jag kunde inte sova den natten.. alls.

För att avsluta med något mer positivt så har ”akutkatterna” gjort enorma framsteg. Skygga och rädda för människor var de, men nu efter snart två veckor har jag med tålamod och ihärdighet fått dem förstå att alla människor inte vill dem något ont. De äter inte lika glupskt längre utan har förstått att maten räcker till alla och de har förstått att en människohand kan betyda ömhet och lite skönt kli bakom örat. Jag kan nu faktiskt få lyfta dem, gosa med dem och ibland spinner de t.o.m! (Men så har jag faktiskt gått en kattmassage-kurs). Jag är så stolt över dem små liven så jag knappt kan beskriva. Är så glad för deras skull att de verkligen börjar känna tillit och uppleva trygghet för en gångs skull. Hade jag fått lön för att vara akutmatte hade jag utan tvekan ägnat mig åt det här för en lång tid framöver.

Lite ögongodis ;)

(Överst) Såhär mysigt kan det vara med tre pälsbollar.

(Överst till vä.) Mimmi med boll.

(Mitten till hö.) Musse ger Mimmi nackstöd -det är ju faktiskt viktigt att man sover rätt..

(Mitten till vä.) Musse som allra sötast, när han trivs.

(Nederst till vä.) Mimmi busar med leksak.

(Nederst till hö.) Musse tittar på mig med en frågande blick och undrar varför han är inne medan Charlie är ute.