Glad Påsk!

Tulips =)

Den senaste tiden..

I januari skrev jag om min fysiska rehabilitering (läs; En lååång(sam) process). Jag hade undanhållit mitt egna projekt i rädslan för att ”misslyckas”, tills då jag skrev om det här i bloggen. Så vad har hänt sedan dess? Jo, en vecka efter senare så orkade inte kroppen med längre. Plötsligt kände jag mig obeskrivligt håglös och tömd på energi, jag fick näsblod vid varje ansträngning och detta fortsatte i en månad. Jag såg min prestation svepas bort tillsammans med den mer hälsosamma och aktiva Rebecca som jag hade jobbat så hårt med under en sån lång tid. Att helt plötsligt stå på noll igen, att inte orka, gjorde mig låg och jag såg inte poängen i att fortsätta äta hälsosamt om jag ändå inte tränade. Så det blev en nedåtgående spiral.. Trots detta fortgående, tog jag mig i kragen en månad senare och gick för att prova om min kropp skulle orka med ansträngningen av ett träningspass. Det var en enorm mental barriär att ta sig över, men jag kom i alla fall dit. På kvällen fick jag återigen näsblod. ”Men vad fan”, tänkte jag, ”jag som har tagit det lugnt i en månad??” Frustrerad fortsatte veckan i vila.
På måndagen gick jag en långpromenad i solen, måttligt motiverad, men det gick. Och inget näsblod! Lite lätt uppmuntrad, gick jag således på ett pass följande fredag. Inget näsblod denna gången heller! Yeay! Så här är jag nu, varvar ett träningspass på Friskis, två små löparrundor och möjligen någon promenad i veckan. Förra veckan gick bra, så det är bara att hoppas att jag kan öka på Friskispassen lite mer så jag faktiskt tjänar på att ha köpt ett kort. Denna vecka som är just nu, har jag dock inte gjort ngt. Och det är väl något jag måste acceptera, den fysiska problematiken är ändå lättare att hantera än den mentala.


Nytt intresse; Bakning!

MorotskakaSkogsbärsmuffins med glasyrVaniljdrömmar

Stolt vegetarian

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/levande-grisar-kokades-pa-slakterier_2605387.svd

Såg just på nyheterna om fallet på Scan, nere i Kristianstad där en gris hade blivit skållad levandes ifjol. När man slaktar grisar, hängs de uppochner för att sedan bli stuckna för att blodet ska rinna ut, detta görs med hjälp av att de först måste gå in i ett rum liknande en hiss för att inandas bedövning. För många grisar gör att bedövningen inte tar ordentligt.

Inte bara att tillvägagångssättet är enligt mig horribelt, hur kan man tränga in så pass många grisar i ett och samma rum så de inte blir tillräckligt bedövade? Det är ju precis som i judelägren under andra VK!

Jag äcklas av detta sätt att skaffa kött till oss vidriga människor. Vad dessa djur får lida för vår skull är ohållbart. Jag avskyr det, verkligen, verkligen avskyr det..

Djurvän? Visa det då.

8:e mars. En viktig dag!

Idag är det 100-årsjubileum för Den Internationella Kvinnodagen. Visst har vi kommit en bit på vägen till jämställdhet, men det går alldeles för långsamt! Det finns otaligt med debatter, program, artiklar på det här ämnet redan.. Myndighetsutövare, politiker, journalister mfl jobbar med det här dagligen, så jag ska inte göra en stor sak av det här i bloggen utan vill bara kort nämna denna av många sidor på ämnet jämställdhet. Blir bara så irriterad.. ja, förbannad t.o.m. T.ex. varför är det fortfarande inte en självklarhet att man får lika lön för lika arbete? Senast igår läste jag att en kvinnlig börsmäklare får runt 46 000:- medan en manlig i samma position får 91 000:-. Samtidigt finns det branscher där kvinnor faktiskt tjänar mer, även om de är fåtaliga. Det intressanta är att skillnaden könen emellan är i dessa branscher avsevärt -om inte skrattretande- mindre. Det handlar om hundralappar. Men om man ska se på det mer konstruktiva. Om man ska lägga gnällandet åt sidan ett tag och titta på vad man faktiskt kan göra som vanlig medborgare. Ja, som kvinna kan man t.ex löneförhandla utan nåd. Eller man kan gå ihop och strejka (typ som sjuksköterskorna gjorde häromåret). Men det är inte enbart kvinnorna som bör göra sig hörda, även männen behöver se till att jämställdheten faktiskt märks av i praktiken. Varför? Förslagsvis för att en jämnare könsfördelning och ett schysstare klimat gynnar företaget och alla dess anställda. Men som sagt.. allt det här är så självklart. Det är faktiskt nästan rent löjligt av mig att ta upp det, men det är svårt att inte göra det en sån här dag. En sån här dag som säkert i mångas ögon passerar obemärkt i vårt så ”jämställda” land Sverige. Ha!

Sedan vill jag även göra reklam för tjejjouren.se, en webportal riktad till tjejer främst i åldrarna 12-20. Efter en lång tids jobb, öppnades den så äntligen imorse kl 8! Tjejjouren.se är delvis en samlingspunkt för alla som definierar sig som tjejer, känner sig som tjejer eller helt enkelt vill läsa och/eller behöver söka hjälp. Tjejjouren.se är även en gemensam punkt för alla tjejjourer runt om i landet som jobbar med att stötta och hjälpa de som tar kontakt. De som sitter på tjejjourerna är till den största delen utbildade volontärer, som vill hjälpa nästa generations tjejer. Jag har själv varit med och bl.a hjälpt till med den här hemsidan och tjejjouren som jag jobbade ideellt på (Stjärnjouren i Sundbyberg) är en stolt medlem av detta samarbete.


http://www.tjejjouren.se
Det finns 530 742 tjejer mellan 12-20 år i Sverige.
Rekommendera sidan och sprid ryktet!

En lördag med alla ingredienser

Ja, fredagen var ju ett lågmärke som kunde läsas i förra inlägget. Men vad jag då inte visste var att lördagen skulle kräva min energi, i all positiv mening. Dagen började redan innan jag hade gått upp med en ansamling jävlar anamma som fick mig att vägra ha ytterligare en dålig dag. Så adrenalinfylld var jag uppe vid sju-snåret och städade hela lägenheten, tog sedan en långdusch för att sedan möta upp min fina Marica inne i stan för en spontan fika på Söder. Vi hade inte träffats sedan november så fikan blev varsitt glas vin -med chokladboll för min del (otippat bra kombination) som följdes av shopping i ett par vintagebutiker för Marica som hade en lön att slå ihjäl. I sann Sex and the City-anda följdes det första vinglaset med ytterligare ett på Östermalm och någonstans mitt i allt det trevliga får Marica det trevliga (och välförtjänta) beskedet att hon inte behöver jobba på söndag. Detta firas givetvis.. med varsitt vinglas till. (La lala la..) Vi bestämmer oss för att trotsa snöslask och trötthet, vilket leder till middag på Max för att sedan bege oss hem till mig. Väl hemma piffar vi till oss och smuttar på.. ja, ännu ett glas vin. (La lala la..) Vi återvänder in till stan och Blue moon Bar för att på lagom vuxet manéer avnjuta några timmar i vimlet. Vid två-snåret är vi dock så lagom möra att vi beslutar oss för att sluta på topp. Det blidde dock ytterligare ett besök på Max innan vi somnade som små grisar åter hemma hos mig.

Morgonen efter vaknar vi båda förvånansvärt pigga (läs, övertrötta) redan vid åtta-snåret. Marica som förövrigt skulle göra sig fenomenal som pojkvän får för sig att gå och inhandla frukost, detta efter många gånger av prat om att vi båda tycker om långfrukostar. Dessutom, som den trädgårdsingenjör hon faktiskt är, får jag både frukost på sängen (ok, på bordet) och TULPANER!


Fredagkväll. Charlie i mattes knä.


Det enda kortet som hann tas lördagkväll. Myself och Marica.


"Pretty woman"-tulpaner! ..och Charlie såklart.

En vanlig dag med ångest

6.00-7.00 Jag ligger halvt vaken och hör hur Charlie tassar runt. Inser att jag är utvilad och nästan pigg tack vare all sömn jag fick igår. Drar mig till lite över 8.00 bara för att jag kan. Känner att det här kan bli en bra dag.
8.30 Jag går upp och gör en kopp te. Medan vattnet kokar upp ger jag Charlie mat. Sätter mig framför datorn och tar tag i att skriva ett mejl som jag har skjutit på i flera veckor. Téet hinner gå från kokhett till ljummet innan jag blir klar, men tillslut kan jag trycka på ”skicka”. Som belöning tar jag en kaka ifrån paketet som står kvar sedan igårkvällen. Tillsammans med téet smakar det alldeles för gott så en kaka blir snabbt flera och innan jag vet ordet av har jag tömt hela paketet till frukost. ”Jaha, det där var väl jävligt dumt av dig” tänker jag hastigt innan jag försöker koncentrera mig på att inte redan gräva ner mig för långt. Jag går in på Friskis bokningssida för att kolla passbeläggningen ”Bra träning är den som blir av” motiverar jag mig själv hurtigt med. Jag kollar efter ett lätt men roligt pass eftersom jag inte har tränat på 2 ½ vecka. Det ska ju vara kul att träna. Dessutom måste man börja på lite lägre nivå än på den som man slutade/pausade på. (I mitt fall var det pga allt näsblod samt utmattningen efter att ha kört för intensivt med kroppen). Jympa kanske? Nee, basjympa är tråkigt. Spinning då? Nee, finns inget baspass idag. Dans? Ja, dans skulle kunna funka. Så kommer jag med ens på att passet inte får bli för sent eftersom jag är bjuden till Louise på knytkalas samma kväll. Jag måste ju hinna hem, fixa något att ta med, göra mig iordning och vila så jag kan vara social och trevlig speciellt mot alla de nya jag ska få träffa.
11.00 Jag sitter fortfarande i soffan och tänker på hur jag ska få ihop dagen. ”Hur f-n jag ska hinna med allt?” Magen gör sig påmind. ”Ingen panik. Det får bli nånting ganska snabblagat.” Men jag vill ju verkligen visa att jag faktiskt KAN laga mat, att jag kan lika bra som alla andra. Tillslut hittar jag en paj att göra. ”Toppen! Enkel, snabb och vegetarisk. Perfekt för att alla ska kunna äta. Men vad nu då?” Av de simpla ingredienserna så fattas det smör hemma. Och om jag ska vara riktigt duktig så tänker jag att jag borde göra en nyttigare variant och köpa dinkelmjöl.. och så lite svarta oliver för det skulle man ha, jag har bara gröna hemma. Ok, om jag först går och handlar i närbutiken sedan gör pajdegen och slutligen åker iväg för att träna ett eftermiddagspass så hinner jag hem för att fixa fyllningen av pajen och göra mig iordning inför kvällen. Så följaktligen letar jag så efter ett danspass på eftermiddagen. Det finns inget pass som matchar tillräckligt bra med min plan utan att jag blir stressad. Jag inser att jag inte kommer hinna vila innan knytkalaset vilket medför en risk av att bete mig som en zombie efter en sånhär fullspäckad dag. Min plan går i tusen bitar, ångesten lägger sig tungt över bröstet och paniken är nära.
11.30 Jag går frustrerad ut och tar en cigarett på balkongen. ”Ok Rebecca, ta det lugnt. Du måste inte både träna och laga mat på samma dag. Så strunta i träningen och fixa pajen bara, så kan du vila resten av dagen innan du behöver göra dig iordning vid typ kl fem. Det är sex timmar dit! Ta det lugnt. Andas långsamt. Du hinner. Men då behöver du sätta på dig kläder nu och gå för att handla smöret. Och när du ändå är där, kom ihåg att kolla dinkelmjölet för ett nyttigare pajskal eller kolla allra helst efter glutenfritt mjöl ifall att någon på kalaset skulle vara glutenintolerant. Var lite smart och köp en extra mjölk också, det kommer att gå åt till både pajskal och fyllning så att du slipper gå en extra runda imorgon.” Jag stänger balkongdörren om mig ”Herregud! Vad mycket det blev helt plötsligt! Och klockan är redan tolv! Såja, ta det lugnt var det ju.. Ett steg i taget. Gå och borsta tänderna.”
12.00 Jag borstar tänderna och försöker undvika min egen blick i spegeln. Det går inte. Ett torrt och sprucket ansikte möter mig och efter att ha sköljt och torkat munnen blir jag ståendes där framför spegeln. Ser alla små defekter, pillar bort lite död hud med nageln, noterar att jag borde plocka ögonen, klämmer en pormask och drar bort några katthår som fastnat i ögonfransarna. Så tittar jag på mig igen, inser att jag skulle behöva tvätta mig och sätta på mig kläder för att handla det där förbannade smöret. Och mjölet, dinkelmjölet eller nej, vänta glutenfria mjölet var det ja. Men det var något mer också.. Jag går utifrån badrummet, med Charlie hack i häl. Sätter mig på soffkanten ”Vad var det mer jag skulle ha? Just ja, mjölk.” Med långsamma steg går jag förbi köket, stannar till ”ska jag skriva en lista kanske om det är något mer jag kommer på, på vägen? Nej, bara sätt på dig kläder och GÅ nu för guds skull!” Men.. det går inte. Jag kommer ingenstans. Känslan av ångest är nu så pass stor att jag inte kan hindra den från att överväldiga mig. Jag lägger mig i sängen igen. ”Det är helt ok, vila du. SEN tar du itu med det du ska göra”.
15.00 Jag stiger moloket upp och vet att det är nu, nu jag ska göra allt det där som jag har skjutit på, jag har inte längre någon ursäkt. Jag går till datorn för att kolla in receptet en sista gång, just ja svarta oliver också. Magen känns som den är fylld med cementfyllda fjärilar. Plötsligt inser jag att en timme har gått förbi, och det enda jag har gjort är att stirra ut genom fönstret och sett dagen bli till skymning. Klockan blir halv fem och jag hör av mig till Louise och säger att jag inte kan komma. ”Det funkar inte, jag kan inte, det blev för mycket”. Besviken på mig själv drar jag täcket över mig och försöker tränga undan alla tankar. Men det går inte. ”Jävla skit. F-n, f-n, f-n! F-n j-vlars h-lvetes skit också!”
18.30 Jag går upp, fortfarande i morgonrock och pyjamas. Äter en clementin och de sista kakorna ur ännu ett paket. ”Ok, det blev inget knytkalas för mig. Men kan jag rädda den här dagen innan den blir till ännu en i samlingen? Städa kanske? Då skulle jag göra något konkret, något som man ser resultatet av. Dessutom behövs det verkligen. Städa badrummet i alla fall Rebecca”. Men f-n, inte ens det gör jag. Jag gör ingenting. Eller jo, jag skriver det här. Jag skriver om min ångestfyllda misslyckade skitdag och känslan av att återuppleva den får mig att bli ännu mer miserabel. Idag är jag värdelös. Det enda jag kan hoppas på är att jag gör bättre ifrån mig imorgon.

Soool!

Det var sol idag! Sol! SOL! Fattar ni, SOL!? Jag kan inte minnas när jag såg den blå himlen och SOLEN senast. Visst är det snorkallt, men det för iaf med sig EN fördel. Dessvärre så hade jag förträngt min ljuskänslighet (hur många issues har jag egentligen, någon som räknar?) så fick givetvis ont i huvudet efter nån minut där jag stod och insöp allt ljus som jag kunde förmå. Aj. Men hann med att inhandla två semlor på det lokala bageriet innan jag fick bege mig hemåt igen. Mums!

Så vill jag bara lägga upp två nyligen tagna bilder på min skrutt. Den finaste, sötaste, gosigaste och snällaste kissen nånsin. =)


Bild 1. Charlie pigg. Han vet att han heter Charlie när matte hojtar.
Bild 2. Charlie slö. Han vet fortfarande att han heter Charlie när matte hojtar.
Ser ni någon distinkt skillnad vad gäller uppmärksamhet? ;)

En lååång(sam) process

Psyket (Del 2)
Min långtidssjukskrivning går ut i maj. Jag ska inte hymla med att jag känner en enorm nervositet, rädsla och ångest inför detta. För att på enklast sätt visa varför, så att det går att förstå, har jag skrivit en punkt för punkt-lista.

Försäkringskassan ska fatta beslut om en eventuell fortsatt sjukskrivning eller om jag är redo för att börja arbetsträna (minimum 2tim/dag) alternativt studera fr.o.m i vår/sommar.
- I och med att jag har bytt kommun, har jag fått en ny handläggare (dvs ett nytt kontor) att vända mig till. Min nya handläggare är jättetrevlig och vid vårt första möte var jag mån om att skapa en bra relation till denna. Jag tyckte mötet gick bra men när jag sedan kom hem och gick igenom allt i huvudet insåg jag att jag hade gjort samma misstag som många gånger innan. Jag hade lagt allt krut på att visa mig trevlig, glad och få henne att känna sig uppskattad och nästan bagatelliserade min egen sjukdom och situation. Nånstans hoppas jag att min handläggare såg igenom mig, men min erfarenhet av myndigheter talar för det motsatta.
- De enda papper Försäkringskassan har på mig i dagens läge är beslutet för min nuvarande sjukskrivning. Eftersom det beslutet fattades hösten -08 måste jag kontakta alla mina vårdgivare sedan dess fram till dags dato för att de ska skicka mig utlåtanden, bedömningar och journaler som i sin tur ska skickas till FK. Allt för att ett så rättvist beslut som möjligt ska kunnas ta i maj. Man kan ju tycka att allt borde ha samlats i en och samma journal som automatiskt finns för FK:s förfogande (dels för att visa att man inte fuskar och dels som underlag vid beslutsfattande som nu) men så smidig är inte vårdapparaten.
- Eftersom jag har stått på egna ben sedan i vår/somras då jag lämnade Karolinska Sjh ska jag även träffa en ny vårdgivare, på en ny vårdplats, för ett utlåtande av den nuvarande situationen. I sista veckan av februari ska jag dit för ett samtal. Jag ska försöka bete mig så avslappnat och neutralt som en patient bör vara. (Det har hänt ett flertal gånger att jag omedvetet har riktat samtalet emot den läkare eller annan myndighetsperson jag har suttit i samtal med och både fått dem att skratta och pratat privata saker med mig).
- Utöver detta sitter jag nu i dagarna med ansökningar för två andra saker som har med FK att göra, vilket försvåras då jag inte har en printer eller kopiator så processen blir desto krångligare.

Det kan låta som en enkel apparat att säga igång, ”det är ju bara att göra det”, men jag lovar att det är mer än tillräckligt för mig. Jag har praktiskt taget gömt mig under täcket hela denna vecka och struntat i träningen och allt annat för att jag helt enkelt inte orkar ta itu med det. Som redan nämnt känner jag mig nervös, rädd och har en konstant ångest för detta och hur jag ska orka med året som helhet. Jag vill verkligen bli något, jag vill plugga och jag vill ha ett liv där jag mår bra den större delen av tiden. Det sa jag också till min handläggare när hon frågade om mina mål och planer i livet. Men plötsligt satt jag där och hade gått med på att göra högskoleprovet och söka in på den utbildning jag vill gå (jodå, det finns en). Och om jag inte kommer in, ska jag med all sannolikhet börja arbetsträna istället. Jag satt där mer eller mindre tyst medgivande om allt hon sa utan att ta ställning till vad jag egentligen vill och orkar det här året.

Vad händer om jag mot förmodan faktiskt skulle komma in på det program jag vill läsa och sedan kraschar som förra gången? Vart ska jag ta vägen och hur ska jag orka börja om på nytt när jag inte har den här lägenheten i Sthlm att återvända till? Vad händer om jag istället börjar arbetsträna i tex Göteborg och de där två timmarna om dagen känns för mycket så jag riskerar att krascha där också? Jag har inte råd med det, jag har inte råd med att krascha så hårt som jag gjort två gånger tidigare. Är mitt öde förutbestämt att det ändå ska bli så för en tredje gång, ser jag ingen annan utväg än att ge efter i förhoppningen om att nästa liv blir bättre.

En lååång(sam) process

Det börjar lätta lite nu.. Svackan pekar så sakteliga uppåt igen. Det kan vara svårt att förstå men hellre är jag för mig själv när jag mår dåligt. Det är då jag kan tänka ifred, göra saker i min egen takt och för min egen skull. Det är då jag kan lägga den energi jag har, på att gå in i mig själv och känna efter vad jag egentligen vill. Efter dessa veckor av rannsakan, har jag insett följande.

Kroppen (Del 1)
Min fysiska smärta är vad den är. Så länge jag tycks behöva dras med den ska den dock inte få vinna över mig. Det räcker med faktum att jag redan har förlorat så mycket tid på att låta den bestämma hur mycket och vad jag ska orka. Sorgen och frustrationen över att vilja men inte kunna har i sig fått mig att må dåligt fler gånger än jag kan komma ihåg. Min längtan att få röra på mig har varit på bristningsgränsen fler gånger. Med hjälp av mindfullness, visualisering och rent jävlar anamma har jag sedan i juni förra året tagit mig ifrån att endast göra rörlighetsövningar för nacke och axlar när jag vaknar, till att nu i januari kunna träna på Friskis flera gånger i veckan. Jag vaknar fortfarande stel som en pinne med smärta som endast lindras av att långsamt mjuka upp kroppen. Jag får fortfarande ont i ryggen när jag går på promenader. Men jag gör vad jag vill i alla fall - inom rimliga gränser.

Rörlighetsövningarna utökades till korta promenader med stavar, promenaderna utökades till rehab (vattengympa i extravarm bassäng)och rehab:en utökades till ett FAR-kort (Fysisk Aktivitet på Recept) på Friskis och Svettis. Där blev det spinning på basnivå, bra konditionsträning för mig som inte kan löpträna. För att inte få ont behöver jag dock räta och sträcka på mig flera gånger under ett och samma pass (man ska egentligen sitta c-formad över styret större delen av tiden). Spinningen utökades i takt med min egen nyfikenhet till andra pass och träningsformer för att se vad kroppen gick med på och man kan lugnt säga att det varit en lång rad av ”trial and error”. Jag kan inte simma eller dylikt i vanlig bassäng - kyla är en fiende. Jag kan inte heller gå på pass som innebär för tunga lyft eller för mycket hopp. I runda slängar kan jag säga att varken intensiteten eller ansträngningen är lika tuff som hos en jämnårig frisk person. Det kan verka självklart för den som känner mig men inte för ledaren som håller i passet och som vill att vi ska ta i ännu mer.

Min fysiska kapacitet har varit ett enormt projekt den gångna tiden - och är så dagligen - så med rädsla för att ”misslyckas” har jag därför inte har skrivit något vidare om det i bloggen. Jag var tvungen att känna efter hur jag upplevde att missa ett pass tex pga värk, få min egen tillåtelse att faktiskt tycka att det var skit men sen också inse att jag själv hade styrkan att komma igen på egen hand och inte tack vare någon annan. Det har hänt att jag missat någon gång - inte många men några - och nu vet jag att jag kan peppa mig själv med ”veckan är inte över än” och så kör jag istället oftast två pass efterföljande gång för att kompensera.

Jag kommer att fortsätta ha värk, hur länge vet jag inte. Men det är verkligen sant att ren viljestyrka är större än fysisk kapacitet. Vägen dit handlar mycket om inspiration - oavsett vilken sort - och meningsfullhet. Jag tränar inte för att se bra ut, jag tränar för att det tjänar så stor mening i mitt liv. Jag börjar känna så smått att jag rent utav är värd att bo i en kropp som jag trivs med och som visar vem jag egentligen är. Det här är ett ”never ending-project” och jag har fler mål i sikte, både detta år och längre fram, men dem håller jag för mig själv ett tag till..

Att ligga sist i livets lopp..

Man har ju sina funderingar. Vad är det som sätter ett värde på en människa? I den här delen av världen skulle jag vilja påstå att det är efter hur mycket man producerar för sitt samhälle, hur effektiv man är osv osv...

Jag är trött på att trampa och trampa men inte komma någonstans. Vad gör mig så mycket svagare än många andra att jag behövde hamna i den här situationen? Varför har inte jag kunnat hantera livets med- och motgångar likadant som de flesta?

Jag är trött på att alltid vara den som är konstant fattig och aldrig ha råd med att leva. Jag är trött på att alltid vara den som har minst utbildning. Jag är trött på att alltid behöva hävda mig gentemot nya människor för den situation jag befinner mig i. Jag är trött på att vara i en sits som alla tyst önskar att de aldrig hamnar i själva.

Jag säger inte att livet är en tävling, men i mångt och mycket är det precis vad det är. Oavsett om man tävlar med andra eller sig själv. Och jag ligger sist...

Ett bitterljuvt avsked...

…Så har Musse och Mimmi åkt till sitt nya jourhem. Egentligen skulle de ha åkt redan igår, men livrädda för att bli infångade gömde de sig på de mest påhittiga ställen där vi inte kunde få ut dem. De fräste och försökte göra sig så små som de kunde för att inte bli tagna. För att inte stressa upp dem mer än nödvändigt, gav vi upp efter någon timme av tålmodigt lockande och lekande för att fortsätta idag. Imorse var de då lätt traumatiserade stackarna som vanligt igen, tills det ringde på dörren och proceduren skulle upprepas. Dock gick det snabbare denna gång, nåja, efter viss mödosam ommöblering och användning av vattenslangen under badkaret. Men, väl inne i transportburarna blev de lugna (eller lama av chock). Jag kände mig som världens elakaste människa när jag tittade på dem var för sig och sa några sista avskedsord innan de hastigt försvann och dörren stängdes. Gud.. det kändes så oerhört sorgligt. I fyra månader har jag haft dem tjugofyra timmar om dygnet, jobbat hårt och intensivt för att få dem att förlita sig på mig, känna sig trygga och bli gosiga för att helt utan förvarning -i deras ögon- bli tagna härifrån. Jag hade så gärna velat kunna prata med dem, förklara för dem, få dem att förstå…

Efter lunch var jag och Charlie helt utmattade efter förmiddagens händelse. Det var som att luften gick ur oss båda efter flera månader och vi somnade snart intill varandra. Sent nu ikväll vaknade vi, av oss själva, och inte av ett par buskatter som röjde i vardagsrummet. Charlie är fortfarande väldigt stressad, vaknar till vid varje litet ”knäpp” i tron om att det är kissarna som ska stryka och kväva ihjäl honom. För det var ju det som var själva problemet, Charlie fick aldrig vara ifred. Han blev som deras surrogatmamma och fick därför aldrig lugn och ro. De ville inte bara sova med honom (PÅ honom) utan även äta ur samma skål, dricka samma vatten, gå dit han skulle gå osv osv. Charlie sa aldrig ifrån -för att han är en väldigt snäll katt- utan började istället dra sig undan mer och mer tills han blev deprimerad. För att inte nämna hur spänd han har varit eftersom det har varit väldigt mycket röj. Kissarna har rivit, haft ner, klöst och hoppat på allt jag äger och har. De har sammanfattningsvis haft sönder en närmast ”antik” porslinslampa som hade ett otroligt affektionsvärde för mig, den stora -och enda- helfigursspegeln jag har och en adventsljusstake. Samt diverse andra småsaker. Han (och framförallt jag) slipper nu vakna upp som om någon kastar en hink med iskallt vatten på en som när någon av kissarna dunsade eller kraschade något. Det tar ett tag att komma tillbaks i gamla rytmen för honom men han trivs redan mycket bättre vilket jag är glad över att se.