What goes around, comes around..

Glamour och dekadens speglade årets Eurovison Songcontest mer än vanligt då det var den mest påkostade någonsin med sina 238 miljoner kronor (om jag inte minns fel). Bara intronumret i sig ska ha kostat runt 10 miljoner. Med stålvajrar, vattennummer i takhöjd och grupper som Cirque du Soleil var Moskva en storslagen värd och inget tycktes ha snålats på kvällen till ära. Att röstningssystemet nu är ändrat, så det blir mindre politiska grupperingar, märktes avsevärt då det plötsligt röstades både höger och vänster oberoende på land. Tja, nästintill iallafall. Sammanfattningsvis kan sägas att Norge var värd att vinna, bidraget med Alexander Rybak fick poäng av samtliga länder och nästan alla ”tolvor”. Europa var tillsynes enigt och ”rätt låt vann”. I och med att jag själv inte är någon insatt schlagermänniska hade jag inte sett något bidrag tidigare i veckan, inget förutom Sveriges då vill säga, och även jag föll för den söta lilla trollungen från Norge på ynka 23 år. Att han var segertippad redan från början hade jag ingen aning om, men det brukar inte betyda något ändå om man ser till tidigare år. Det komiska med schlager är att alla har en åsikt. Någon kanske älskar det, någon annan kanske hatar det. Men summa kardemumma, Eurovision är en bra ”snackis” att ta till för att få igång människor. Precis som vädret, fast roligare och inte lika uppenbart desperat i lägen där den annars pinsamma tystnaden riskerar att göra sig hörd.
För min del, så var det iallafall en självklar anledning till att i bra sällskap få frossa i godsaker. Hehe.

Igår var det ”17:e mai”, Norges nationaldag och min namnsdag. =) Solen strålade och sommarvärmen visade sig på sin bästa sida. Själv tog jag mig till Lötsjön och promenerade runt den i eftermiddagssolen. Pust, så varmt det var! Men skönt var det även om ryggen höll på att ta kol på mig när jag kom hem och det knakade och brakade i hela mig..
På kvällsnyheterna fick jag glada nyheter, inbördeskriget på Sri Lanka är över. De Tamilska tigrarna har efter 26 år (vapenvila inkluderat) gett upp och tre ledare är döda. Civila krigsoffer i mängder har således tagit sig till flyktingläger som plötsligt har blivit översvämmade av dessa undernärda, arma människor som för tillfället inte har någon annanstans att ta vägen. Mat, medicin och volontärer behövs akut och för det behövs pengar och än mer pengar. Som vanligt.
Mina tankar dras till Eurovision där det i samma ögonblick städades upp efter en kväll grundat på flermiljonsbelopp. Hade offren bara fått en tiondel av summan som lagts på glitter och glamour, hade man säkerligen kunnat förse dem med både mat och medicin så de hade klarat livhanken ett tag till iallafall.

Det är sånt här som kan få mig att känna mig både lyckligt lottad och skuldsatt på samma gång. Jag är väl medveten om hur livet hade kunnat se ut om jag inte hade varit adopterad. Samtidigt får jag lite dåligt samvete för att jag ”borde” göra det bästa av livet, när jag faktiskt har fått lotten att leva i ett tryggt land. Jag hade ju kunnat ha det så mycket, mycket värre. Men jag hoppas att mina försök till att skapa mig ett bra liv, trots många motgångar, samt min eftersträvan att vara en god medmänniska kan återgälda min biologiska mammas enorma uppoffring av att ha gett bort mig som nyfödd. För om det är något jag har lärt mig hittills är det att inte ta saker och ting för givet, varken pengar, kärlek eller annat. Allt är förgängligt. Idag är det kanske du som kan hjälpa någon och imorgon är det kanske du som behöver hjälp..