Ur regnet kom..

..lite inspiration till att skriva.

Himlen öppnade sig och ner kom ett skyfall utan dess like. Jag tittar upp från tidningen och vilar ögonen på alla dessa miljoner droppar som smattrar mot marken och alla fönsterbläck och balkongräcken. Jag ser folk mitt emot som vissa stänger sina fönster och går in, medan andra som jag tittar ut och känner en viss sinnesro. Det kan vara riktigt mysigt när det regnar ute och jag märker att jag inte är den enda som tycker det.
Ett lugn infinner sig och mina tankar blir rofyllda för första gången denna vecka. I några dagar har jag känt ett väldigt obehag, nedstämd och skamsen att jag inte har orkat eller velat något. Men så nu, finner jag plötsligt en acceptans. Acceptans till att inte orka och att inte vilja. Acceptans till att strunta i alla borden och måsten. Nu känns det plötsligt ok att jag avbokade alla veckans möten, nu känns det ok att låta disken växa, nu känns det ok att bara vara. Jag låter mig själv sova så länge och så mycket jag behöver, jag låter mig gå runt i myskläder hela dagen och jag låter mig må som jag mår. För såhär mår jag, just nu. Ingenting varar för evigt, förutom förändringen i sig som Buddha ska ha sagt. Inte minst känslor, och mina känslor just nu är vad de är.
Egentligen hade jag tvättstuga idag, men jag skippade den för jag helt enkelt inte känner för att tvätta. Jag tänkte ur ett hälsosamt perspektiv, om det skulle påverka någon på ett negativt sätt. Men eftersom tvättiden är någon annans att bruka om inte den bokade (jag) är där inom den första timmen, kände jag att det var ok. Istället la jag mig för att vila och detta utan att få dåligt samvete.

Tankarna fortsatte att yra runt i mitt huvud och funderingar på framtiden kom upp. Jag kanske aldrig komma att kunna jobba lika mycket som de flesta andra, eller leva ett lika aktivt liv. Jag kanske aldrig kommer att kunna leva upp till det ideal som jag själv har satt, att saker och ting ska vara på ett visst sätt. Att jag ska vara på ett visst sätt. Detta mest för andras skull, jag har så länge jag kan minnas velat vara någon som människor vill se upp till. Som kan och har allt som det konventionella livet har att erbjuda. Men kanske är det inte alltid så ”lätt”. För saker blir inte alltid som man har tänkt sig. Det är en svår tes att lära sig att acceptera, och jag jobbar hårt för att kunna det. Många drömmar har redan krossats och många mål har redan blivit för svåra att uppnå. Om jag lär mig att acceptera det, kommer jag förhoppningsvis kunna glädjas åt vad jag har, är och kan -inte vad som saknas och som jag aldrig kommer att kunna få. Som grädde på moset kanske jag just därför, för att jag går min egen lilla väg, blir någon att se upp till..