Julaftons morgon..

Jaha, med facit i hand kan jag säga att den senaste helgen inte blev som planerad. Det blev aldrig någon inflyttningsfest på fredagen för att trötta jag var alldeles för.. tja, trött. Lördagen började som tänkt, daten gick bra, killen var trevlig och ölen var god. (Som jag hade längtat efter öl)! Nåväl, när vi skiljdes åt kände jag mig inte alls redo för att åka den långa vägen hem så jag hörde mig för och vips mötte jag upp min nyfunna vän Claudia. (Tänk lång smal, Lucia-liknande halvitaliensk skönhet). Även hon kände sig inte riktigt klar med kvällen, den var ju bara elva. ^^ Efter att jag fått i mig lite mat (två öl räcker tydligen inte som middag?) svävade vi runt i Sthlms innerstad ett bra tag och dividerade om vi skulle ta oss an Östermalm eller Södermalm –nej, det finns inget mellanläge. Det är bara att tacka och ta emot det enorma utbud av nattklubbar som huvudstaden har att erbjuda. Host. Då, som en räddande ängel, en blixt från klar himmel eller någon annan lika värdelös skönlitterär jämförelse blev vi inbjudna till Le Bon Palais. Det nyöppnade 27-årshaket vid Centralen (typ) där vi hade det mycket trevligt till stängning. Följaktligen kom jag inte i säng förrän på morgonkvisten.

Klockan är strax efter åtta på morgonen och jag njuter av tystnaden. Ljusen brinner stämningsfullt framför mig. Charlie ligger tätt intill och kurrar. Tänk att det är julafton. Ännu ett år har gått förbi. Helst vill jag inte minnas, men jag erinrar mig hur även detta år har varit minst lika påfrestande som förra. Prövning efter prövning har jag tagit mig igenom 2008 med den enda förhoppningen om att det kommer att bli bättre. Det måste helt enkelt bli bättre. Jag ska göra min del i att nå det målet, men ofta känner jag mig både maktlös och hjälplös. Många gånger är det svårt att förstå varför, att hitta anledning till varför. Varför jag ska försöka igen, varför jag ska kämpa. Speciellt eftersom det tycks vara så lite som jag styr över själv.

Nu orkar jag inte skriva mer för denna gång..


Varje litet framsteg, är ett stort framsteg..

Zzz..

Så var det fredag igen. Andra natten i rad som jag är sömnlös.. gnh. En natt ok, två nätter mindre ok, tre nätter eller fler.. katastrof. Så jag hoppas på det bästa inför denna natt. Helgen är tillsynes fullbokad, hur det gick till vet jag inte. Det gick från noll till hundra, som vanligt med andra ord eftersom jag sällan planerar flera dagar i förväg längre. Ikväll är jag bjuden på Johannas pojkväns tvillingbrors och kombos fest (phew, vilken utveckling). Har t.o.m varit på Systemet i förberedande syfte. Senast jag var där, måste ha varit i somras. (Är det inte alkoholistvarning på mig, så säg). Så jag hoppas att jag ska kunna gå. Imorgon kommer även då gå i berusandets tecken, men dock i mindre skala eftersom jag ska ta en öl med en representant från det motsatta könet. Sedan är det fjärde advent och följaktligen jul.. som jag förövrigt kommer fira på ett ytterst udda sätt i år, nämligen inte alls. ^^ Chockerande, jag vet, men jag har mina anledningar. Gud så skönt att få göra något på MITT sätt för en gångs skull.

Eftersom jag som sagt inte planerar så mkt nu för tiden, får nyår bli som det blir helt enkelt. Det är ändå så överreklamerat, det har jag skrivit om förr (se Facebook) men det tåls att påpeka. Jag må låta bitter, men det är jag inte. Bara det att klockan inte ens är sex på morgonen så jag är tämligen mör i skallen. Hjärnkontoret strejkar coh kroppen går på ren instinkt. Mat.. ouf.. duscha.. ouf.. vill sova.. ouf.. mat.. ouf.. osv. Därför har jag lite svårt att visa min sanna entusiasm. (Eller hur..) Vad ska du göra på nyår? Eller är du som jag och tar det som det kommer? Skriv gärna i gästboken eller hör av dig på annat sätt.

Hm.. nä, kanske dags att försöka sova lite. Innan det är dags att gå upp. Charlie är en otroligt tacksam katt som älskar att väcka matte när hon väl sover som bäst. För att demonstrera, lägger jag upp en länk till en av världens bästa youtube-(tecknade)klipp. Det är skönt att veta att man som kattägare inte är ensam om att ständigt börja dagen på samma sätt..

Enjoy. O sätt på ljudet lite..

http://www.youtube.com/watch?v=w0ffwDYo00Q&feature=channel

Ensam på min väg

Det är svårt att acceptera
Att jag inte är som andra
Jag vill ju inget mera
Än att samma väg få vandra

Det är svårt att förklara
Men det finns en väg för sig
Den mkt längre måste vara
Och är skyltad blott för mig

Min väg är brant och svår
Men lyckan måste finnas
Ensam övervinna alla sår
För att denna kunna minnas

Ännu en gång..

Vart ska jag ta vägen,
Vart ska jag få ro
Det är inte lätt att leva
När inget får en att tro

Saker andra tar för givet
Är mig inte unnat
Stöd o trygghet här i livet
Är sällan jag fått förkunnat

Så återigen står jag här
Ännu en gång måste jag orka
Skapa en plats för allt jag bär
Där ro kan bildas och tårar torka

Ge mig styrka..

Försöker..

..Det går

inte. Andas..

Leva. Orkar..

..inte längre.

Ingen vill..

..eller kan

..förstå. På riktigt.

Ensam..

..känner jag mig.

Inte långt kvar.

Slutet är..

..nära.

Alkemisten (P.Coelho) ger upphov till flummighet

Det fina med boken är att även om den är skönlitterär kan jag hitta liknelser med mitt eget liv i den. Just eftersom den är symboliskt skriven går det nog för de flesta att applicera denna historia på sig själv, vart man än befinner sig i livet. (Och det är förmodligen författarens förhoppning också). Det universella språk som boken till stor del handlar om, vill jag mig säga har tagit del av. Dock inte på samma avancerade nivå som Santiago själv förstås, långt ifrån. Men som han förstår sina får, förstår jag ofta djur i allmänhet. Jag kan känna av vilka som är mottagliga, om de är mottagliga för stunden och vet hur jag ska agera utefter det. Detta gäller även med människor. Tyvärr har den stora majoriteten av oss vuxna med tiden ”stängt av” vår förmåga att lyssna på världens olika ljud i takt med att vi anser oss för viktiga för detta.
T.ex; Vi hinner inte med att missa tunnelbanan, så vi blir förbannade istället för att ens inhysa tanken av att det kanske var bättre trots allt. Kanske finns det sittplats på nästa? Kanske kan man ta sig tid att skicka ett sms till någon man tycker om, bara för att säga just det? Eller varför inte ta sig tid att bli medveten om sin egen existens* när man ändå står där och väntar på nästa avgång? ”Ljuden” som ska lyssnas efter och som jag tidigare nämnde, består av att i detta fall bli uppmärksam på sin omgivning. Tycker du att det är sjukt jobbigt med allt folk, tänk på att du är en av dem. Har du tid på dig, låt de stressade gå på/av först. (De utsöndrar ändå så mkt negativ energi). Det går aldrig snabbare att vänta för att man jagar upp sig, svär eller frustar som den stingsliga vildtjur man må känna sig som. Däremot påverkar man sin omgivning negativt, som i sin tur påverkar dig negativt tillbaka. Vilket naturligtvis är totalt onödigt.

Nu menar jag inte att ni som läser detta ska bli lika flummiga som jag bara för att jag har råkat läsa en filosofisk bok (fast jag rekommenderar den starkt -såklart) men tänk tanken att vara mer mottaglig. Inte hela tiden kanske, det tar för mkt energi. Jag är själv en väldigt receptiv människa som lätt märker av andra människors sinnestämningar och det kan vara nog så påfrestande inom t.ex familjen. Speciellt om man inte vet hur man ska göra för att inte påverkas själv. Men om vi alla blir lite mer observanta och uppmärksamma på vad vi själva och de runt oss sänder ut -vad vi egentligen säger- kanske den här platsen blir lite, bara lite mer uthärdlig.

Jag avslutar med mitt favoritcitat ifrån boken;
Det är aldrig så mörkt som just innan solen går upp.



*Egentligen ska man blunda för denna övning, men det är svårt att göra det i väntan på tunnelbanan utan att se stenad ut kanske. Men vila ögonen på något, en detalj helst så du inte tänker på vad det är du stirrar på. Ta ett djupt andetag genom näsan. Tänk dig sedan att du ser hur luften går in genom näsborrarna, förbi näsväggarna, ner i svalget, i strupen och fyller lungorna för att sedan pressas ut samma väg, genom strupen, upp i näsan och ut genom näsborrarna. Du väljer själv hur du vill se förloppet, kanske luften du andas in har en färg och luften som du andas ut en annan? Eller föreställer du dig själv som andetagen och följer med hela vägen ner i din kropp och tillbaka ut igen? Möjligheterna är många, men huvudsaken är att du koncentrerar dig på att göra övningen. Tänk på att ta djupa, långsamma andetag. Det resulterar i att hjärnan får syre, kroppen slappnar av och vips! Så är tunnelbanan kommen.

My own little Halloweencat

According to the Swedish customs you should -on the day of Halloween- light a candle for each one of your loved ones who has passed away. Many visit graveyards, but I chose to light one at home. Charlie and I split, since he also has someone he wants to behold this day..

J

I miss you

I miss all the conversations

You could tell me the truth

You could let me be sad
You could make me laugh

I miss you
I miss all the hours over the phone

You gave me support
You gave me a safe place
You gave me reason to trust

I miss you
I miss all the times you embraced me

We loved the same

We fought the same

We listened the same

I miss you. Now more than ever..

Jordbävning, i Sverige?

Blev jag lite paff när jag under helgen läste en notis (TT) om ett jordskalv som "skakade om" Västerbotten? Tydligen inträffade skalvet under torsdagskvällen och noterades i Umeåtrakten. Enligt preliminära uppmätningar gjorda av seismologerna vid Uppsala universitet, uppgick skalvet till 2,2 på Richterskalan (2,46 enligt norska mätningar) och inträffade på tolv km djup drygt två mil norr om Robertsfors.
För mer info: http://www.folkbladet.nu/?p=122737

Tvätta händerna för både din o andras skull!

I dagens SvD kunde man läsa att enligt en ny studie gjord av London of Hygiene and Tropical Medicine, har en fjärdedel av de brittiska pendlarna bakterier från avföring på händerna. Jag är helt övertygad att om ett gäng forskare skulle ställa sig i gången mellan Centralen och T-centralen här i Stockholm och gjorde en liknande undersökning, skulle resultatet bli nära identiskt -om inte värre. Föreställ dig att var fjärde människa som du kommer i kontakt med under en dag -vare sig det är direkt eller indirekt- har bajs på händerna. Tänk dig då att fler än var fjärde, har urinbakterier kvar. Det stod visserligen inte i artikeln, men jag vet att många ser skillnad på handtvättning beroende på det behov som just har uträttats. (Varför vet jag inte, jag vill då varken ha kiss eller bajs i maten..).

Så varför tas detta redan relativt omtalade ämnet upp återigen? Jo, för idag den 15 oktober är det Global Handwashing Day. Att inte tvätta händerna med tvål efter toabesöket är inte bara extremt äckligt utan också en hälsofara som nu forskare vill uppmärksamma mer än vad som redan har gjorts. Över hela världen dör nära fyra miljoner barn i fattiga länder årligen pga diarrésjukdomar och lunginflammationer. Det är fler dödsfall än malaria och hiv. Detta skulle kunna minska så pass att åtminstone en miljon av dem kunde räddas.
Tänk, att tvätta händerna kan rädda liv.

Vad har det här med mig att göra då? Jag blir inte sjuk av att inte tvätta händerna. De fattiga länderna har ju vattenbrist som det är, ska de nu även lägga pengar på tvål? Det är ju mediciner de behöver.
Om du är en av dem som tänker så, vill jag först påpeka att det faktiskt har med dig, mig och alla andra att göra. Vare sig du vill eller inte. Tänk bara på hur du kan smitta -och bli smittad av- någon som är sjuk bara för att du inte tvättar händerna. (Vinterkräksjukan någon?) Om inte ditt samvete gnager lite redan, tänk på att det kostar samhället (alltså dig) mindre att lägga på tvål och vatten än det gör att lägga på mediciner. Och detta gäller givetvis vare sig det är ett industri- eller utvecklingsland.
Arrangörerna bakom Global Handwashing Day är experter inom tvålindustrin och samarbetar nu med statliga organisationer i över 40 fattiga länder, för att uppmuntra handtvätt med tvål.
(för mer info; globalhandwashingday.org)

Och du, om det här är för stort för att ta in.. Tänk på den där gemensamma godisskålen på festen eller jordnötsglaset i baren, hur många kiss- och bajsbakterier ligger inte där? Mums.

Purpose of life

So what is the purpose of one being here, right here and right now?
With us being born. There must be more to life than just having to work, study or whatever one may do. These are probably tools to help us accomplish what we’re here for. But the question is; accomplish what?

Do we only live life once and should we therefor make the best out of it? Or do we live several times in order to learn something each time?

Whatever answer you may have and believe in, it is up to you to make it as explanatory as possible for yourself so you easier will understand the meaning of your life.

Because whether we only have one or several lifes, this is the one you are aware about right now.

Back to black

So I'm back to black, or rather I'm back to my original haircolor. "You could sell your hair, that's how good quality it is" the hairdresser says and shows me the ponytail that no more is attached to my head. (Honestly, who has time? ^.^) She gasps when I tell her I want to cut it much shorter and refuses to take even an inch more. But we compromise and she makes it short on top. So this is the final result, and I'm quite happy actually.

Lackar på Allsvenskans klackar..

Igår var det Efterlyst på tv och till min förvåning fick allas vår Hasse Aro ett mindre utbrott. Vad var det han blev förbannad på? Jo, Allsvenskans fotbollshuliganer. Fallet som togs upp handlade delvis om det våldsamma upplopp som följde efter matchen ifråga, men huvuddels om en kvinnlig lokförare som med tåget till Malmö från Helsingborg hade blivit grovt misshandlad på det mest makabra sätt. Attackerad bakifrån hade ett gäng svin stoppat en tänd raket i munnen på henne, precis när den hade gått av hade den som tur var varit någon cm utanför men istället smällt rakt framför hennes ansikte som följaktligen fick allvarliga brännskador. Och detta pga hon hade kört Helsingborgståget..
Som säkerligen många andra satt jag helt förstummad över detta. Hur i helvete kan någon göra något sådant mot en totalt oskyldig människa? Jag får nästan lust att sätta en raket i käften på vardera idiot som var delaktig så de själva får känna hur det känns. Hur kan man som supporter rättfärdiga en sånhär handling? Tror de själva att laget som de ifråga stöttar faktiskt vill att de ska visa sitt stöd genom att hoppa på andra?
För att återgå till kära lilla Hasse på Efterlyst, föreslog han att matcher ska ställas in där erfarenhet säger att klacken kommer att orsaka bråk (tror det var så han sa, är dock inte riktigt säker). Precis som brukligt med en konsert när bråk uppstår. Han har en poäng, det har han, men jag tror inte problemet ligger där. Visserligen kommer supportrarna inte ha lika mycket anledning att mötas upp, men de kommer förmodligen att bli lika förbannade över att matchen är inställd och av denna anledning allena gå ut på stan och slå ner någon.
Det jag undrar är, vad gör respektive klubb för att motverka sånt här beteende? Varför reagerar inte fotbollsspelarna själva på att deras supportrar till stor del är våldsamma unga män (ja, faktiskt) som gör livet surt för resten av oss som också vill se en match nångång utan att riskera bli nedslagen efteråt? Vad klubbarna och deras spelare än må påstå att de gör i dagsläget, är det uppenbarligen inte tillräckligt. Långt ifrån faktiskt.
Överhuvudtaget tycker jag det är läskigt med människor som -vare sig det är fotboll, religion, politik osv- har en sådan pass övertygelse att de anser resten av oss som inte delar samma uppfattning har fel och därmed inte förtjänar att bli bemötta med likvärdig respekt.

P.S lördagen den 11 oktober möter Sverige Portugal i VM-kval. Är vi helt plötsligt på samma sida då? Ja, tydligen. Heja Sverige.. Heja.

Surbrunnsgatan 33

I lördags kom jag så äntligen iväg till Norra Brunn. Det var en efterlängtad och välbehövd kväll som väntade när vi så möttes av sorlet av människor. Alla var på bra humör, vinglasen klingade för fullt och maten smakade finemang. Att vi dessutom fick ett bord precis vid scenen gjorde inte kvällen sämre. Lokalen var full, folk stod vid baren och trängdes samtidigt som förväntan blev större och större inför showtime.
Men så började tillslut föreställningen.. Först upp var en storartad nybörjare vid namn Fredrik Andersson, följt av Årets ståuppkomiker 2008 Tobias Persson och slutligen den rutinerade och alltid lika roliga Lennie Norman. Shit, vad vi skrattade! Det tog inte lång tid förrän tårarna sprutade och vi alla satt där med magknip och andnöd. =) Fy satan vad kul det var! Jag rekommenderar alla som uppskattar ståuppkomik att någongång ta sig dit, för det är så värt pengarna. (För mer info; norrabrunncomedy.se)

Efteråt svängde vi förbi Olssons video, ett skönt litet bar- och danshak som denna kväll var knökfullt. Föga överraskande. Det blev iallafall en öl innan vi -helt utmattade av allt skratt- började bege oss hemåt. Lajbans!

Gammal bild på ny vänskap

Bandet av sann vänskap mellan två människor känner inget fysiskt avstånd. Det spelar ingen roll om man bor i samma lägenhet eller i olika länder. Det är något jag vet av egen erfarenhet..

Tänk att vi under 1 år levde som "grannar" och kursare. Utan att ha träffats sedan dess, har nu 2 år redan gått. Men tänk, vi står efter denna sommar varandra närmare än vad vi någonsin gjort och samtidigt har vi så många mil emellan oss.

Tack för de värmande orden idag, vännen.

Marinette & jag

En mjukstart till comeback..

..och hon är tillbaka! Inte mindre än drygt två månader har gått sedan jag senast skrev ett inlägg, men nu är det dags. Sommaren har passerat och hösten är här. Efter tre månader boendes tillsammans med Åsa på Odenplan sitter jag återigen mellan kotten och mossen (Täby). Charlie trivs som en plastanka i badkaret av att vara tillbaka i det hus han är van vid med tillhörande trädgård att skutta runt i. Själv trivs jag med lugnet utanför sovrumsfönstret efter otaliga nätter med tjutandes sirener, tutandes biltrafik och pruttande motorcyklar. Visserligen är de sistnämnda bara en ”sommartillfällighet”, men vad gör det när chopperbike efter chopperbike susar förbi med en brummande ljudnivå som får hjärtat att hoppa över ett slag? Dock saknar jag givetvis många saker också, som att ha nära till allt, att se liv och rörelse och få känslan av att vara mitt i smeten. Där det händer. Men mest av allt saknar jag att kunna gå ut i någon av alla de näraliggande parkerna med några kylskåpskalla öl och bara slå sig ner en ljummen sommarkväll. Det var inte så pjåkigt, kan jag säga!
Nåväl, vad har annars hänt denna sommar? Det har blivit en hel del oväntade utgångar och barhäng, födelsedagskalas (med tårta!), filmkvällar och t.o.m. en kräftskiva. Gäster har kommit och gäster har gått. Vänner har flyttat och nya har trätt in.

Så nu sitter man här och det är minst sagt ganska paradoxalt hur mycket egentid jag helt plötsligt har jämfört med tidigare. Det känns både lite skönt och konstigt. Främst saknar jag er som jag har sagt det till. Men det finns givetvis många fler. (Tack och lov att man har erfarenhet av distansförhållanden, säger jag bara).
Annars så jävlas fortfarande ryggen med mig. Senast imorse knakade ryggraden till på ett väldigt obehagligt sätt som jag aldrig har känt förut. Jag vet, jag vet.. Jag SKA gå till läkaren. Men det är väldigt få av er som gnatar som faktiskt förstår vad ett sånt besök innebär. Det är helt enkelt problematiskt på många nivåer.

Ja, mer än såhär kan jag inte skriva. Då blir det lite för personligt. Men ni som vet, ni vet.

Suddenly

I’m standing here
All alone
What happend
I don’t know

Suddenly it was all gone

Perhaps this is the end
Perhaps this is the beginning

I’m standing here
All alone
What happend
I don’t know

Suddenly it was all gone

I'm standing here

All alone

Tänk att tennis kunde vara så intressant?

Igår gick Wimbledon-finalen av stapeln. (Who knew?) Becca som aldrig har spelat tennis, inte kan reglerna och inte ens förstår det roliga i det, fick därför en helt ny erfarenhet. Det närmaste jag har kommit tennis måste vara badminton.. och det gick ju bra.. Ehm.. Nåväl, insikten kom ganska snabbt om att bollar som flyger inte är min grej. Fotbollar och andra bollar av liknande storlek är jag förövrigt livrädd för. (Vad? Det gör ju för f-n ont! Speciellt om man inte kan fånga dem..)

Ok, åter till finalen. Intresset var minst sagt halvljummet från min sida när matchen sattes på tv:n. (Nej, det var inte jag som bestämde. Man kan inte jämt ha makt över tv-kontrollen.. då blir man tillslut hatad tydligen). Upplysningarnas man, Marcelo, mitt sällskap denna kväll informerade mig entusiastiskt att det var en "historisk match". Tillbaka fick han ett upphöjt ögonbryn och en ifrågasättande blick. Men trots detta fick jag veta att det stod mellan Federer och Nadal (Schweiz resp. Spanien) även rankade 1:a samt 2:a i världen. Det historiska var, främst för oss svenskar, men även för resten av tennisvärlden att Federer som vunnit Wimbledon 5 ggr på raken nu stod i kast med att slå världsrekordet och möjligen vinna en 6:e gång. Rekordet som allas vår Björn Borg satte -88 och som än idag står sig. Federer förlorade dock mot Nadal (endast 22 bast! Snorunge!) precis som Borg gjorde i sin 6:e Wimbledon-match mot McEnroe.

Till saken hör att jag som aldrig kastat en blick åt tennis, igårkväll satt i soffan och gav ifrån mig huliganliknande ljud i samband med denna match. Oavsett slutresultatet, skulle ju detta gå till (tennis)historien. Vem jag hejade på? Nadal givetvis, han som kunde få sin första Wimbledonbuckla men också låta Björn Borg få behålla sitt världsrekord som enda vinnare någonsin av 5 Wimbledonfinaler på raken. Och så blev det! Både Marcelo och jag satt i varsitt hörn av soffan under hela matchen och frambringade både stönande och skrik, så högljudda att grannarna antagligen misstänkte att en helt annan aktivitet var i görningen.

Ja, kul var det iaf. Trots att Becca knappt kunde särskilja spelarna åt för att inte tala om reglerna. (Kan fortfarande inte en enda.. tror jag)? Stackars Marcelo, han försökte tappert lära mig under spelets 4 (!!) timmar men SÅ intressant tyckte jag det tydligen inte att det var, så det var värt att LÄRA sig något av det hela. Ehm.


Tack o hej!

Inflyttningsfest! Wiiieeeh!

Så blev det äntligen helg och dags för den utlovade inflyttningsfesten. Med pompa och ståt -eller tja, åtminstone lite ballonger och serpentiner- bjöd vi i lördags in till kalas. Vänner från långmila städer liksom vänner på nära avstånd kom och förgyllde vår tillställning. Med hjälp av bl.a Åsas egenhändigt gjorda bål värmde vi upp till vad som skulle bli till en helkväll ute i Stockholms milda sommarnatt.

Tillsammans med kombo och katt skulle jag återigen vilja tacka er alla för jättefina presenter!

Gästerna började anlända och drinkarna satte fart!

Jag var tydligen alldeles för nykter för kramar än..

Men det här ser ju gosigt värre ut..

..tills man får läppglans på sig. Fy!

Båda är jätteupptagna med att prata i tfn..

Close-up på värdinnorna. Ehum.

Vissa ville inte vara med på bild!

"Det här är fortfarande min första drink! No pictures please."

Nu kunde jag tydligen kramas?

Han var lika sned som han ser ut.. =)

"What are you lookin' at?"

Är det inte sockersött, så säg?

Loka dricker inte Loka. Very stylish indeed.

Strike a pose!

Vogue? Bibeln? Playboy?

Extramammor? Kidnappare?

Charlie fick också inflyttningspresent! =)

Rawr..

Lite halvstelt va?

Eh.. ja just det.

Dockor!

Du är inte med i vår klubb.

Skulle det döda dem att le lite? I'm just asking.

Helt underbara och så fina så!

Vem hade coolaste frisyren på festen?

Jupp, det där V-tecknet följer med en hem när man kommer från Japan.

Så blev det dans också, givetvis!

Och grabbarna började mysa.. (det var bara en tidsfråga, det visste vi alla).

Är inte riktigt säker på vad hon gör egentligen..

Haha. Jasså.. Då fattar jag.

Hämnden är ljuv!

Haha. Vad fin du blev!

Kvällen fortsatte sedan på Cafét.

Skål!

At midnight..

I am a dreamer
Often a wishfull thinker
Often I show a smile
But so often I want to cry

I know you
And the pretty girl overthere
And the handsome boy overhere
But I don’t know myself

Sometimes I feel invisible
Sometimes I want to be invisible

Sometimes it hurts too much
Sometimes I want it to hurt too much

Hours passes by

...

I can’t get it to go away

Tema svenskt?

Så är det dags för midsommar, föga förvånande blir det ostadigt väder men likväl kommer vi svenskar envist sitta ute (om vi så ska ha både vinterjacka och fem lager kläder på oss) för ”det är ju faktiskt SOMMAR nu”! Så skålar vi glatt i våra små snapsglas, sjunger visor ingen människa förstår sig på -allra minst vi själva- och äter rå fisk i diverse inläggningar (trots att för bara några år sen var hur äckligt somhelst att äta sushi) med argumentet ”det måste ju vara gräddfil och gräslök till, annars går det ju inte”! Det måste vara kombinationen som plötsligt gör maträtten till en njutning. För visst, jag är vuxen nog att äta sill och potatis närhelst det serveras men ”en njutning” skulle jag knappast kalla det.

Apropå svenskar. I söndags, alltså för fem dagar sedan stod det klart att Sverigedemokraterna gått över 4%-nivån (Sifo) och därmed skulle ha fått plats i riksdagen om det hade varit val idag. Därför, av ren nyfikenhet gick jag in på deras hemsida häromdagen. Jag ville helt enkelt bilda min egen uppfattning om vad för typ av parti det är, eller åtminstone vad de vill framstå det som. Detta gjorde jag så neutralt som det var möjligt utan eventuella fördomar.
Vad jag kom fram till kommer jag dock inte offentliggöra här på bloggen, då vart man står rent politiskt är en privatsak. Men jag uppmuntrar dig att till nästa val faktiskt ta reda på vad partierna står för, egentligen. Rösta inte på samma parti bara för att du alltid har gjort det, rösta inte för någon annans skull och om du är en ”soffliggare” tycker jag att du åtminstone kan gå till vallokalen och rösta blankt istället för att strunta i det helt. Om man inte röstar, har man ingen rätt att klaga sen. Kom ihåg att det inte är ett måste, det är en rättighet.

För att byta ämne, hur hur huuur kunde vi förlora mot Ryssland? Jag menar.. hur? Jag må vara kaxig men visst trodde jag att Sverige skulle vinna över dem. Det är ju inte sibirisk dvärgkastning vi talar om, utan fotboll.

Just nu (kl 22.00):
Är jag trött.. o lite bitter.
Har jag världens bästa katt.
Vill jag ha en Sandwich Jordgubb (för det är den enda utöver Piggelin som jag kan äta).
Önskar jag er alla en Glad Midsommar!

En -idag- trött hönsmamma i innerstan

Jaha, så vad har hänt sedan sist? En himla massa, därav bristen på uppdatering här på bloggen.
I ett nästintill kaosartat tillstånd har nu Åsa o jag installerat oss i vår andrahands lägenhet och jag kan meddela att vi trivs som fisken här på Odenplan. Jupp, du läste rätt O-d-e-n-p-l-a-n. Erkänn, det svider lite eller hur? Om det är någon tröst, så kommer det att svida än mer för oss när vi sedan måste flytta. Men i nuläget är det svårt att vara mogen, så.. pilutta dig.
Efter tre sömnlösa dygn, vande sig även jag vid den nya sängen och trafiken utanför (jämfört med Åsa som fascinerande snabbt slog huvudet i kudden som den dreglande lilla prinsessa hon tenderar att bli i horisontellt läge).
Eftersom vi flyttade in i en övermöblerad krigzon, har vi kämpat oss svettiga med att få det beboeligt och nu känns det riktigt bra att kunna bjuda in folk. (Jadå, det kommer bli en mindre inflyttningsfest.. oroa dig inte).
Det enda som saknas nu är några förnödenheter hemifrån och givetvis Charlie som ska hämtas imorgon. Stackars, stackars lilla krake till katt. Han vet inte vad som väntar honom. Hoppas bara att han inte försöker ta alla sina nio liv på en och samma gång.

Visserligen började jag dagens blogg med att det är ”en himla massa” som har hänt, men mer än såhär får ni inte veta. Det finns ju en anledning till att -för Sverige unikt- har något som kallas ”fika”.

För att byta ämne, snart är det midsommar! (En totalt överskattad högtid, precis som alla andra). Har du fastställt planerna inför helgen eller är du en mer flexibel typ? Och ska vi satsa pengar på hur vädret kommer bli? Ha alltid en plan B, mer än så säger jag inte.

Trots en tung dag ska jag snart pallra mig iväg för att träffa mina små kycklingar och gå på bio.
So until next time..

(Lugn bara, mamma kommer! Kackel-kackel..)

It all depends on how you look on things..

So, after a pleasant night of beerdrinking under the sunshading marquess of a bar, a descision was made –as the mature adults we truly are?- to happily head home while we were still on top.

As we pass the quay on our stroll to the subway, we get stopped by this longbearded version of Lucy the first homo sapiens. With his, oh so, convincing way he tries to tempt us to continue the party together with him and his friends, pointing at them sitting in the boat looking embarrassed but yet hopefull over the fact that their quite cheerfull friend on shore was doing all the work of picking up innocent ladies. We looked on him as he tried to balance his weight enough to stand up straight. And then on his two bigeyed friends whos' need of female companionship was on the verge of intimitating. And then on the –indeed- expensive motorboat (but also possible highjacking-vechicale). And finally at eachother. Mmm.. Tempting, but no thanks. Åsa firmly pushed away his arms around me (had I even let him?) and so our walk continued.

As we realised the next subway was 20 min away, we reappeared from the underground to take a sip of fresh air (inner city-carbon monoxide, anyone?) in the early morning instead of slowly getting sleepy while waiting. In the middle of an intense discussion about whatever, these Finnish guys show up. And since we were still waiting, we started chatting with them. Of course we forget about the time and so all of a sudden two other Finnish guys appear and joins us. Note that the second ones were not acquaintens of the first ones, and vice versa of course. It struck my mind that for being a National holiday there were awfully many non-swedes around us, as if we had “Free vodka” marked in our foreheads. Ah well, we determined the entire situation seemed greatly entertaining sitting on the subway and finally on our way home. As we thought..

How it actually happend, neither one of us can explain. But when the bus turned the completely wrong way and then to the highway we realised that it all of a sudden would turn out to be a long night. How did we get on the wrong bus? Why didn’t we look to see it was the right one before stepping on? And why in heavens name did we even dare thinking “it can’t be –that- far to the next stop”?

After what seemed like an eternity, we jumped off only to discover we were in what I would call the Swedish outback. (Oh, so this is where it’s been all this time?) All we could see around us was forest. All we could hear was the sound of ourselves. In both directions the highway disappeared into the skyline. I turn to meet Åsa’s eyes and we both break out in laughter as we ask ourselves “What the f*ck do we do now??” realising we really are deserted in the middle of nowhere. After a while a car shows up on the opposite side, the right side, of the road and Åsa -who’s most genius ideas always seems to appear when drunk- starts waving him in to ask for a ride. Before I can purpose I better –slightly less suicidal- way of ending this little adventure, the car stops. Just as pictures of Åsa being dragged into the car and driven away flies by, I discover it’s a nightly guard doing his routine tour. I quietly thank the ones above for sending us this angel (after all, he might aswell could have been one) and on our way home the three of us have a remarkably fun time at how we met.

So I guess one can say that we got lucky that night, in a matter of speaking..

Kvinnor är från Venus, män är från Mars.. och jag är från Pluto?

Hade inte tänkt skriva om vad jag nu tar upp, men måste helt enkelt avreagera mig. Det är inte konstigt att man föredrar att vara själv ibland. Blir så himla trött på folk emellanåt. Igår var en sån dag. Ska inte gå in på detaljer men det handlade inte bara om ett fall, utan en handfull.

Jag bryr mig egentligen inte om vad vissa tycker om mig, för de står mig inte nära och deras åsikter grundar sig inte på fakta utan på vad de tror sig veta. Men det jag -i det här fallet- stör mig på är de onödiga konsekvenser detta kan ha.
I ett annat fall var det dessvärre inte lika enkelt. Jag bryr mig väldigt mkt om personen ifråga. Synd att säga, men vi lämnade konversationen oense. Det är inte min sak att ta upp den igen och därför är jag rädd för att diskussionen nu kommer att ligga i träda tillsvidare.

Vad krävs för att man ska bli uppfattad som den man egentligen är? Tydligen räcker det inte att vara sig själv. Man blir ändå missuppfattad.. Men jag är inte en person som har ett behov av att hävda mig hela tiden. Tack och lov finns det människor som jag inte behöver bevisa något för, som står vid mig utan att ens ifrågasätta. Människor som känner mig, vet vem jag är och vet vad jag står för. För jag vet vad jag står för, so deal with it.

Charlie 1 år!

Till min Charlie...

Från första stund var det du och jag
vi valde varandra
Du gav mig en anledning, du gav mig en fortsättning
du gav mig ditt förtroende och du gav mig din tillit

Under detta år har jag fått se dig växa upp till en självständig individ
du har fått gå din egen väg och skapa dina egna erfarenheter
Du har fått mig att skratta och att må bra igen, många gånger
och du har redan gett mig många varma minnen

Aldrig har jag älskat någon på det sätt som jag älskar dig
Aldrig har jag känt mig så ansvarsfull och tacksam på samma gång
Du är mitt allt, inget spelar någon roll om inte du finns vid min sida
om jag inte fick se dig varje dag, krama dig varje dag

Utan dig, vore jag ett minne blott..
Tack min älskling
Tack för varje ny dag du ger mig

Buddha got glasses

The following words will summarize this past week’s events in short;

Being locked-out, The Nerd Pride day (yes, there is one), signing of a contract, two guys with the same name (Hey! Try not to make any dirty assumptions, but it was indeed convenient at the time), The bucket list, an outhouse (in lack of an ordinary watercloset I suppose), broken high-heels, YSL-cigarettes (how fancy can one be?), a date.. and some more less obvious but private stuff.

Sorry to say, I didn’t take part of the official Nerd Pride Day (25th of May) though, since I’m a true nerd by heart. I just can’t figure out what my “thing” is.. I don’t collect anything, I don’t read comics or fantasy, I’m not obsessively interested in computers or anything other that one can call somewhat high-tech. I can’t even play chess very well! Even if I do know the rules.. The only thing I can come up with, is that I look like one. A nerd that is. Or at least, I used to. With the glasses and everything, guess you could say that it was an one package deal. But it didn’t really bother me at the time, so why should it now?

To end this post I’d like to give a shout out to my friends, old as well as new (yes, even nerds have some occasionally). For the ones having faith in me and believing that things will turn out fine -or even better than fine- in the end. For the ones encouraging and telling me what I need to hear, when I really need it. For the ones who don’t really understand what I’m going through but God knows you try. But also for the ones not knowing what’s going on right now, you became my friends once of a true reason. With all the karma you guys are getting right now, I wouldn’t get surprised if you end up as Buddha himself one day.

(Hm.. I wonder if Buddha also used to be a nerd?)

Who knows..

I hope you can understand
I so want you to see
That the person in front of you, isn’t really me

You look and see this person
You may even get a smile
But to be frank, it has probably been a while

When will all the pieces come together
When will I be whole
I miss my body, but most of all my soul

I’m tired of waiting
I’m tired of trying
The truth is, it feels like I’m slowly dying

Perhaps everything will turn soon
Perhaps, I will be free
Either that, or this is the last you’ll see of me

Tusentals bloggare saknar skydd av yttrandefrihetsgrundlagen

För att en hemsida ska räknas som skyddad av yttrandefrihetsgrundlagen ska den ansvariga utgivaren ha registrerat sig hos Radio- och tv-verket. Skyddet innebär isåfall bl.a. följande;
~Myndigheter har inte rätt att förhandsgranska och/eller försvåra publiceringen. Detta i sin tur medför att källor har rätt att vara anonyma, myndigheten får inte ta reda på namn eller identitet och bloggaren har ingen skyldighet att heller avslöja dessa.
~Om det skulle falla sig så att en bloggare anmäls för förtalsbrott skulle skyddet i en rättsprocess betyda att en jury sitter med vid rättegången. Detta gör det automatiskt svårare att fällas vid brott enligt brottsbalken.

Idag finns det över 100 000 bloggare i Sverige. Sedan 2003, då möjligheten att få skydd av grundlagen infördes, har Radio- tv-verket fått in 474 förteckningar om detta. Varav mindre än 100 är privatpersoner.
Vad har då verket försökt göra för att sprida denna information? Jo, de har enligt artikeln annonserat i nationell dagspress, i samband med att ansökan för första gången blev möjlig (2003). Det har informerats om i verkets nyhetsbrev samt i kurser som handlar om mediefrågor.

En handläggare vid Radio- och tv-verket tror att så få bloggare har ansökt om skydd för de dels inte anser sig behöva det och dels för att de inte känner till möjligheten.
På justitiedepartementet bekräftar man att ”meddelanden på Internet kan komma att utredas, men det är ännu oklart om utredningen kommer att se över skyddet för hemsidor”. En första del av utredningen -som startades 2003- kommer presenteras nästa år.
Det finns i dagsläget inget annat sätt att som privatperson skydda sin information.

(Källa: SvD Kultur 19/5 2008, sida 4.)

För att undvika att lätt bli en måltavla, ska man alltså skicka en ansökan till Radio- och tv-verket. Detta kostar den ansvariga utgivaren 2000 kr. Hur många privata bloggare anser sig ha råd med det? Med tanke på de flesta bloggar jag har läst personligen -där innehållet handlar om bloggaren och dennes omgivning, tankar och känslor- vågar jag nog påstå att de flesta tillhör den grupp bloggare som inte anser sig behöva skyddet. Mig själv inräknad. Samtidigt är vi nog lika många som inte hade en aning om detta och därför även faller in i gruppen som inte kände till möjligheten att faktiskt kunna bli skyddad.

Till detta vill jag bara säga; Hallå?! 2003? Hur mycket har inte hänt inom ”den nya tekniken” dvs. It de senaste åren? Antalet privata bloggare har förmodligen mer än fördubblats sedan verket annonserade för fem år sen. Det är nu mer än någonsin aktuellt att ha sin egen blogg. Vore det inte på tiden att verket får tummen ur och anpassar sig till dagsläget? Annonsera, informera, ja kalla det vad ni vill, ofta och mycket. Och vore det inte smart att kanske göra detta via bloggarnas egna medie, Internet? För att nå ut med sitt budskap, måste man ju höras och synas där målgruppen befinner sig. Hur många fler läser inte den traditionella papperstidningen när den ändå finns i en större version elektroniskt? Vart som helst, när som helst. Dessutom gratis. Och hur många privatpersoner läser Radio- och tv-verkets nyhetsbrev? Eller tar en kurs i mediefrågor? Det handlar om enkel marknadsföring. Ta upphovsrätten som ett exempel. De flesta känner till att om en bild/ett foto ska användas, bör man först och främst kolla med upphovsmannen. Detta har man flitigt blivit informerad om sedan det blev lag. Försök inte skylla på oss bloggare för att vi inte har tagit reda på våra rättigheter och skyldigheter. Vi läste användningsvillkoren när vi registrerade oss. Kom igen nu, Radio- och tv-verket. Skärp er. Det är 2008 nu.

Förevigad som lesbisk och uppraggad av transvestit

I ett resultat av vilt filosoferande och tömningen av en flaska rödvin, fann min kära vän Åsa och jag oss själva på väg till en gayklubb på fredagskvällen. Ett impulsivt beslut som fattades i sista minuten och som skulle resultera i en tämligen intressant kväll. Vi hade bestämt oss för att åka dit, ta en öl eller två och sedan helt enkelt åka hem igen för att avsluta kvällen förhållandevis nyktra och anständiga med en kopp te enligt tradition.
För min del var jag nyfiken på vad som egentligen hände bakom väggarna på en gayklubb. Var det mer eller mindre köttmarknad jämfört med en tillsynes hetero nattklubb? Skulle någon tjej tycka att jag var attraktiv och stöta på mig? Eller skulle alla se på mig och Åsa som två utbölingar med ”hetero” stämplat i pannan? Jag ser migsjälv som relativt öppensinnad människa men dessa frågor som nu dök upp i mitt huvud måste ha fått mig att verka oerhört trångsynt. Dock jag hade ju inte till avsikt att göra någon upprörd av mina funderingar, jag var helt enkelt nyfiken. Så i sann anda klev jag in i de homosexuellas undre värld (hey, det var faktiskt under marknivå) laddad med iver.

Väl inne, blev mina frågor besvarade ganska omgående. Det var precis lika mycket köttmarknad som på vilken annan klubb som helst. Oberoende på läggning är det två faktorer som det egentligen handlar om, alkohol och tid. Ju mer alkohol och ju senare det blev, desto mer djärva blev alla, precis som jag är van vid. Ingen tjej kom fram och stötte på varken Åsa eller mig och vi tog nästan illa upp pga vår uppenbara självgodhet, när vi senare insåg att folk omkring oss antagligen tog oss för ett par. Oops.
Kvällens skräckupplevelse tog plats när jag ensam satt och diggade till musiken i väntan på Åsa. Jag hade precis blivit fotad av klubbens fotograf och därmed praktiskt taget ingått medlemskap i Det Lesbiska Samfundet (amen). Fram kommer samma 35-åriga, hjulbenta, råttfärgsblonda transvestit som under kvällen försökt få ögonkontakt med mig och som nu ser sin chans. Hon får mitt uppspärrade ansiktsuttryck att fastna i sitt läge när hon med sin djupa mansröst börjar prata.
-Föredrar du kvinnor eller män? Säger hon och jag känner hur hennes grova händer kramar om min.
-Kvinnor. Svarar jag med detsamma och hoppas att det accepteras som ett fullgott ”Nej, jag vill inte bli penetrerad av en transvestit med skäggstubb och de ådrigaste fotbollsvader jag någonsin sett just ikväll”-svar.
-Jag med. Ni är så mjuka. Ni har former. Säger hon tillbaka och tittar djuriskt på mig.
Just i samma ögonblick som jag formligen sjunker ner i jorden, dyker Åsa äntligen upp. Jag ursäktar mig hastigt och artigt för att i samma sväng -lite lätt kallsvettig- skynda till garderoben med en road Åsa efter mig. Kvällen avslutades dock som planerat med två enhetliga koppar te samt en upplevelse rikare.

Everything has a beginning..

And so it has begun, even for me. The writing of a blog.
So why start blogging when there are so many blogs out there already? Yeah, that's a good one. Well, as everybody else I hope to capture your interest in what and/or how I write my blog. I wont keep it to a script, a recommendation or even to one single subject. Hopefully that will turn out to be a good thing.
But what do I hope to get out of this? Well there's not always a motive behind things but if there must, it would simply be to amuse you in one way or another. To awaken your curiosity, to inform you, to make you smile or even laugh if I'm that lucky. So with no further do, here is a small part of my world. Enjoy.