Bla blabla..

Ja, det var ett tag sen igen.. Många, oj så många, har fyllt år nu i december. Herregud, näst efter april är december den månad som jag har flest att gratulera. Nu ska vi se här; 4, 6, 10, 12, 13, 14, 15, 22, 23, 24, 26... Mm, det var nog alla. O några datum har fler födelsedagsbarn. Phew.

För några helger sedan, fick jag en alldeles alldeles underbar utekväll. Det hade varit alltför länge sedan mina ben fick sig en svängom på dansgolvet kände jag. Kvällen började med förfest hos Lina i Huvudsta där 7 tjejer gick loss på allt som man pratar om vid såna tillfällen och vi skrattade hejdlöst. Jag menar verkligen, hejdlöst, vad annat kan man göra när ämnen som dåliga dejter eller pinsamma intima situationer dyker upp? Vi fortsatte ut till Garbo (men först glömma någon på toan i all förvirring när alla skulle springa ner till den väntade taxin, något runda under fötterna. Inlåst i en annans lägenhet stod jag där snällt tills Lina kom rusande tillbaks och låste upp. Haha.. jadå, jag förlät dem). =p Efter Garbos -där kortet är taget- åkte vi vidare till Solidaritet. Mer än så berättar jag inte här, men vi kan säga att mitt förflutna hann ikapp mig den kvällen.

Fr. v: Sandra, jag, Johanna, Moa, Marica, Victoria, Lina

Veckorna har sedan dess svischat förbi och julen har nu kommit och gått. Jag är nog den enda som tycker det är skönt. Musse och Mimmi ska förmodligen åka till sitt nya akuthem idag om allt går som det ska, vilket det sällan gör. Charlie har blivit nedstämd av deras påträngande beteende så jag beslutade för några veckor sedan att det fick bli ett slut på det snarast. Känns bitterljuvt kan jag meddela, jag har jobbat häcken av mig för att få dem så goa som de är nu. Men Charlie går före allt och alla, hur han mår är under mitt ansvar.

Jag köpte en kisse på Åhléns.. =)

Nyår kommer spenderas på en privatfest inne i stan om inte planerna upplöses eller ändras i sista sekund. Man vet aldrig vad gäller nyår, man har ju varit med förr så att säga..

Ja, mer än såhär blir det inte denna gång. Känner noll inspiration till att skriva. Sorry. =S

Ta hand om er!

Ibland...

...så behöver jag rejäl peppning när jag ska ut och göra saker, träffa folk eller helt enkelt orka med. Då händer det att jag sätter på några schyssta beats på Spotify som jag inte kan sitta stilla till och dansar lite. Och för att ni ska se att jag inte bara är smärta och ångest inslaget i ett enda stort paket så tog jag lite kort:

Balettdans.. (Ok, ingen svan direkt).

"jag skiter i att grannarna ser mig"-dans.

Sådärja, redo för att möta världen.

Ångest

Jag skulle vilja ta ett snack med dig. Jag försökte inatt men du ville inte lyssna. Du gick på som en ångvält, fick mig aldrig att komma till tals. Det hemska är att ju mer jag tillåter dig att gå på, ju mer tror jag på dig. Varför vill du få mig att må såhär? Du förklär dig i manipulativa kläder, först tror jag att du vill mig väl men tänk att jag aldrig kan lära mig känna igen dig.

Jag trodde vi började lära känna varandra vid det här laget. Att du kunde hantera frihet under ansvar. Men tydligen hade jag fel, du bara bidade din tid i väntan på att slå till när jag var som svagast. Är du nöjd nu när du har fått som du vill? Nu när jag verkar opålitlig i andras ögon, en som inte ställer upp utan ställer in och måste sitta hemma med dig stället.

Vad ska jag mer säga för att du ska förstå? Du gör mig bara så ledsen…

Minusgrader

Det var något med denna morgon. Det var mörkare, mörkare och kallare. Det var sådär kallt så man kände hur kylan trängde in innanför kragen på jackan och in i tumvantarna. Den -från sängen- morgonvarma huden möttes av en chock av den friska morgonluften. De annars så morgonpigga hundägarna såg man nästan dra sina jyckar runt den sedvanliga rundan. Så kom jag på det. Det var minusgrader. Minusgrader som kändes rakt in i benstommen. Hur snabbt jag än gick min morgonrunda så fick jag inte upp värmen. Kroppen stramades liksom åt, axlarna åkte upp och benen spändes. Genast mindes jag hur det var att frysa. Inte bara tycka att det var kallt och dra åt mig jackan, utan verkligen frysa. Nu så, nu har den kommit. Vintern är här.

Det var ett tag sen jag skrev, i november blev det bara två inlägg. I ungefär en och en halv vecka fick jag plötsligt prova på hur det var att leva med en normal dygnsrytm, få sova på nätterna precis som alla andra och känna hur mycket en enda dag kan innebära. Jag vet inte vart ifrån det kom, men en natt fick jag med ens sova. Visserligen vaknade jag många gånger men jag kunde somna om lika fort och vaknade utvilad. Den känslan var obeskrivlig. Jag mindes den knappt. Så en kort tid hade jag koll på läget, jag fick en hel del gjort, jag hade rutiner, jag åt regelbundet och jag hade ork, ork och lust. Men lika hastigt som den goda rutinen kom, så försvann den igen. För en vecka sen kände jag mig plötsligt trött, så trött att jag somnade om på morgonen och vaknade inte förrän sent på eftermiddagen då pappa skulle komma på besök. Kroppen värkte, huvudet bultade och jag kände mig så totalt håglös. Nätterna blev till en plåga, ett enda långt marathon för att hitta en ställning jag kunde sova i. Värken och sömnproblemen har envist fortsatt och nu är jag tillbaka i min ordinarie vardag som delas upp i två sektioner, före och efter tupplur. Veckan som varit har passerat i ett töcken. Värken har gjort mig orkeslös och nedstämd här hemma. För jag har inte orkat träffa folk, planerna i helgen var jag tvungen att avboka, möten blev tvungna att ställas in och besök skjutas upp. Jag hoppas innerligt att gudarna är med mig så jag åtminstone kan stå i montern på Vegomässan* som avtalat nu på lördag. Där kommer jag stå några timmar i Animal Protection Network**’s monter, precis som jag gjorde förra året på Hundmässan.

Nu orkar jag inte sitta längre, utan måste vila. Värken gör sig alltför påmind. Så detta får bli allt för denna gången.

*http://vegomassan.org/

**http://www.animalprotection.se/

Vem är du (enligt Jung och Myers-Briggs)?

http://www.humanmetrics.com/cgi-win/JTypes2.asp

Riktigt intressant test gjord av bland andra Herr Carl Jung himself. Gör testet och se vad du får för resultat och jämför gärna med mig (INFJ) efteråt! Du kan även googla på din egen "kod" som du får och läsa massor av tips vad gäller yrkesliv, kärleksliv och dylikt.

Tack Louise!

Det börjar ljusna igen...

Jag vaknar, klockan visar 04.30. Tre timmar, ändå inte så pjåkigt. Jag ligger kvar i sängen och drar mig till 6-snåret, vänder på mig och kliar en katt under hakan. Jag väljer att inte gå upp direkt utan känner istället av hur jag mår. Många är besvären men ändå är jag på bra humör. Känner att just nu har jag det bra, sängen är mjuk och varm och utanför är det fortfarande natt. Ljudlöst kommer en annan katt in, han känner igen ljudet av att matte är vaken, hur täcket flyttar på sig och sängen knarrar lite lätt.

Jag går upp, ger alla tre katterna mat och gör en kopp te till mig själv. Jag tar fram ett värmeljus och tänder det på köksbordet. Tyst sätter jag mig ner och tar in vad stunden har att erbjuda. Det är becksvart ute, vilket jag finner ett lugn i. Det är något fridfullt med att kunna gömma sig i mörkret och vara sig själv. Jag fryser och kroppen gör ont, men jag väljer att fokusera på hur bra jag ändå mår. Händerna kupar tekoppen och värmen som alstras ifrån den värmer tacksamt. Just nu är det en bra morgon, just nu känns det som att det kommer bli en bra dag. Och även om det inte skulle bli det, så väljer jag att i alla fall att ha en bra stund här och nu.

Efter en tid i mörker, börjar det ljusna inom mig igen. Jag blåser ut ljuset på bordet och tänker tyst för mig själv ”tack”...

Från köksfönstret

Det gick en dam nedanför mitt fönster, på andra sidan gatan. Hon bar en svart kappa som slutade vid anklarna, och en röd tjockstickad scarf runt halsen. Det som en gång var hennes riktiga hårfärg hade ersatts med en rödbrun ton. Hennes ljusblå läsglasögon hängde utanför som om hon precis hade använt dem. Hon gick med armarna i kors. Det såg ut som hon var på väg någonstans, hon hade inte bråttom men gick med bestämda steg.

När jag satt där i köket och tittade på henne slog mig tanken om hon är lycklig? Trivs hon med livet hon lever? Och vart var hon på väg? Hade hon armarna i kors för att det var kallt ute eller för att hon tänkte på något? De flesta går med en ganska rask takt genom livet, ibland mot bestämda mål och ibland bara av ren vana. De går där, oftast samma väg utan att tänka. Målet är oftast målet i sig och om inte så ska man ändå gå relativt snabbt. Jag går varken mot ett bestämt mål och inte heller i någon vidare rask takt. Det sägs ju att det är bra att se sig om, stanna upp till och med och uppmärksamma allt man har omkring sig. Men ibland önskar jag att jag var som alla andra, att jag kunde gå lika snabbt, oavsett destination eller ej. För många gånger är det bara så krävande att gå långsamt, att inte snabbt gå förbi vissa saker utan att behöva se sig om för att veta vart man är. Även om jag har ett bra lokalsinne (läs: magkänsla) så är det också det enda jag har att förlita mig på, jag vet vilket håll jag ska gå åt men inte mer än så. Ibland frågar jag människor som jag stöter på, för jag har förstått att ibland behöver jag det. Men oftast inser jag att de inte kan hjälpa mig, att de inte förstår eller har tid. För sent inser jag att jag behöver gå tillbaka från där jag startade för att börja om igen. Ibland känns det mycket svårare att börja om, och ibland lättare.

Det har nu i ungefär en månad varit jobbigare, trots att jag tänker positivt går jag aldrig rätt. Jag hittar inte orken eller lusten, viljan börjar förtvina och kroppen gör oerhört ont. Det är dimmigt och mörkt, känslan av att jag trampar runt i cirklar finns konstant där. Men jag känner aldrig, aldrig igen mig…

http://open.spotify.com/track/0VCLylCrMeB97OY4oxZy8C

Haiku

Träden tappar löv

Vinden är obarmhärtig

ensamt i natten

......................................................

För information och regler för Haiku-lyrik:

Svenska Haiku Sällskapet http://www.haiku-shs.org/index.htm

Kissarna

Finns mycket spännande därute att titta på..

Mörka ringar under ögonen..

Jaha.. vad ska man säga. Det var ett tag sen jag skrev nu. Svackan som jag trodde att jag hade under kontroll, har ett järngrepp om mig sedan ett par veckor tillbaks. Hur mkt jag än har lärt mig, hur mkt jag än försökt så vägrar den släppa taget. Jag gör mitt bästa, fortsätter som jag brukar för att inte låta den sluka mig helt. Men det är svårt.. Det vore så enkelt, att bara låta allt mörker svälja mig där jag är. Sjunka djupt, djupt ner och låta alla svarta tankar o känslor våldta mitt medvetande.

Oj oj oj...

I fredags träffade jag Åsa för första ggn sedan innan hon åkte till Australien. Det blev tapasmiddag och sangria kvällen till ära. (Det hade varit klart utanför ettikettsregeln att beställa in mer än vad vi gjorde på två personer men i övrigt var det en farlig lockelse..). Vi hade anledning att fira då hon samma dag hade fått veta att hon lyckats få ett svårsökt stipendium på en minst sagt grandios summa. Jag fick även se hennes första egna bok (Sayonara September) som i dagarna har kommit ut i butik och den var så fin! ”Titta längst fram” sa hon pillimariskt. Jag vänder blad efter blad, tills jag ser ”Till Rebecca”. ”Nämen åh vad fint, är det här mitt ex?” frågar jag. ”Nej, det är mitt ex men jag har tillägnat den till dig”. ”Va!” säger jag och gnuggar fingret emot texten på sidan för att se om den inte är skriven med penna. Men se på fan, gullungen hade dedikerat sitt första seriealbum till lilla mig! Hon tyckte jag var den enda som förtjänade det efter allt..”punkt punkt punkt”. Jag blev så rörd så jag tappade talförmågan. Sedan bar det av till Söder för att möta upp ett antal andra kreativa människor på en bar vars namn var Olssons Garlics och vilket lät som gjort för oss med våra vitlöksindränkta andedräkter. Allt därinne serveras med vitlök i, ölen, shots:en you name it varav vitsigheten.

När jag kom hem i natten väntar ett papper i entrén till alla boende skrivet av polisen.. en av mina grannar hade mitt på ljusa dan haft inbrott! Jag hade t.o.m varit hemma vid tidpunkten då det hände, så sjukt läskigt. Första ggn såvitt jag vet, som någon där jag bor har haft inbrott. Tänk om det hade varit jag? Tänk om de hade gjort inbrott hos mig, medan jag hade varit hemma? Jag kunde inte sova den natten.. alls.

För att avsluta med något mer positivt så har ”akutkatterna” gjort enorma framsteg. Skygga och rädda för människor var de, men nu efter snart två veckor har jag med tålamod och ihärdighet fått dem förstå att alla människor inte vill dem något ont. De äter inte lika glupskt längre utan har förstått att maten räcker till alla och de har förstått att en människohand kan betyda ömhet och lite skönt kli bakom örat. Jag kan nu faktiskt få lyfta dem, gosa med dem och ibland spinner de t.o.m! (Men så har jag faktiskt gått en kattmassage-kurs). Jag är så stolt över dem små liven så jag knappt kan beskriva. Är så glad för deras skull att de verkligen börjar känna tillit och uppleva trygghet för en gångs skull. Hade jag fått lön för att vara akutmatte hade jag utan tvekan ägnat mig åt det här för en lång tid framöver.

Lite ögongodis ;)

(Överst) Såhär mysigt kan det vara med tre pälsbollar.

(Överst till vä.) Mimmi med boll.

(Mitten till hö.) Musse ger Mimmi nackstöd -det är ju faktiskt viktigt att man sover rätt..

(Mitten till vä.) Musse som allra sötast, när han trivs.

(Nederst till vä.) Mimmi busar med leksak.

(Nederst till hö.) Musse tittar på mig med en frågande blick och undrar varför han är inne medan Charlie är ute.

Mitt i en svacka..

...

Jag har blivit fostermatte!

Mimmi och Musse

För en tid sedan anmälde jag mig som akuthem hos Topcat (www.akutgruppen.com), en ideell organisation som jobbar med att fånga in övergivna katter och omplacera dessa i nya, permanenta hem. Jag som akuthem erbjuder katterna ett tillfälligt hem i väntan på en potentiell köpare. Min uppgift är att göra dessa oftast skygga katter mer sociala och trygga, vilket kräver både mkt tålamod och kärlek. Igår kom således mina två första "gäster", Mimmi och Musse, ett syskonpar på ca 15 veckor som hittades vid en sommarstuga på Muskö utanför Nynäshamn.

Charlie nosar försiktigt på sina nya "småsyskon".

Skygga ligger de i transportburen ett bra tag tills plötsligt Musse modigt tassar längs med golvet in till sovrummet och lägger sig under sängen. Mimmi ligger kvar men efter ett tag vågar även hon ta sig ut och tar sig lite mer rakryggat in till sovrummet och lägger sig i sängen. Charlie kryper försiktigt efter för att se vad som händer medan Kristian och jag låter dem vara därinne för sig själva. Efter en stund kommer Charlie ut igen, uttråkad eftersom de nya familjemedlemmarna inte vill leka. (Fnys!) Så Kristian börjar leka med honom medan jag går in till sovrummet och lägger mig vid Mimmi så hon ska vänja sig vid min närhet. Jodå, lite fick jag klappa också. När jag efter nån timme går, blir hon nyfiken vart jag tar vägen och sätter sig på sovrumsgolvet istället. Musse ligger oförändrat kvar under sängen förutom det faktum att han har bytt sida. När vi sedan går och lägger oss, ligger Charlie på sin vanliga sovplats, Mimmi i ena hörnet och Musse i andra hörnet av sovrummet.

Mimmi i sängen. Musse under sängen.

Natten har varit den mest händelserika perioden än så länge. Alla katter har varit uppe och strosat, Charlie mest bevakat medan Mimmi och Musse hastigt undersökt kattlåda, matskål och lägenhet. Imorse låg de under badkaret där de i skrivandes stund fortfarande befinner sig.. Men skam den som ger sig, ikväll efter träningen ska vi försöka locka ut dem med lite leksaker och skoj. =)

September - so far

Det är massor som har hänt den senaste tiden. Iaf om med mina mått mätta. September har hittills varit den mest utvecklande tiden på länge. Mycket har jag fått tänka igenom, resonera runt och känna efter. Dagligen kämpar jag med att finna en balans som jag orkar med i längden. Mycket handlar om prioritering. Men än så länge denna månad har allt mitt slit gett lön för mödan.

Förövrigt har några nya människor kommit in i mitt liv, riktigt fina sådana. Det känns redan nu som att vänskapen kommer bli långvarig. Har även blivit intervjuad och godkänd som medlem i en tjejjour där jag som volontär kommer börja arbeta för att stötta tonårstjejer (kurs nu i helgen!) och jag har också kommit igång med rehab och träning igen efter sommaruppehållet. Känns riktigt bra med vattengympa, kämpigt med kul. Sen har jag börjat på spinning också och funnit att min kondition inte är så värdelös som jag fasade för.

Så jag hoppas helt enkelt att detta håller i sig, även om det går lite upp o ner, men om inte så är det väl bara att njuta av stunden och lära om o lära nytt. Det är något som jag börjar kunna nu..

Tjejmiddag och fest

Stjärnjouren

www.stjarnjouren.nu

Kristian och jag 5 månader

Ja, hej vad det går.. Men här står vi idag (läs; igår) och har just firat 5 månader ihop. Swoosh!

Det där om Mindfulness som alla pratar om..

Jag låg i sängen och kunde inte sova längre än såhär. Klockan är halv tre på natten och jag har legat och vridit och vänt på mig tillräckligt länge för att inse att det är lönlöst att somna om förrän jag får skriva av mig lite. Många tankar blir det, sådär när man ligger sömnlös i sängen. För min del tänker jag som bäst under nattetid, vilket hänger kvar från min tid då jag hade kronisk insomni. Natten är den enda tiden på dygnet som det är lugnt och tyst runt en, alla andra sover och på det viset har man ingen press på sig. Det är bara jag och mina tankar. Under långa perioder kunde natten vara både min fiende och min vän. Huvudet var alert och skärpt, och det var alltid sådär på småtimmarna som jag kom på de bästa lösningarna eller de bästa formuleringarna. Samtidigt kämpade jag med att få sova, finna ett lugn och få känna mig fridfull sådär som man gör precis innan man sjunker ner i drömmarna. Det kunde gå flera nätter utan sömn, klarvaken kunde jag ligga i sängen eller så gick jag upp för att läsa, eller skriva på datorn precis som jag gör nu. Nu för tiden får jag i alla fall sova lite, antingen att jag somnar på en gång och vaknar under natten eller att jag är vaken hela natten och somnar strax innan jag ska gå upp (läs; blir väckt).

Så just ja, jag låg ju och tänkte. På allt möjligt såklart. Jag försökte sortera tankarna, få kontroll över dem istället för att de skulle få kontroll över mig. Så när jag låg där och sorterade, slog det mig att jag faktiskt praktiserade något som heter Mindfulness (Medveten närvaro på svenska). Många har hört termen innan, en del vet t.o.m vad det är medan andra endast har kastat en hastig blick på det och avfärdat det som för flummigt. Min egen erfarenhet har gått ifrån ingen alls, till att användas för dagligt bruk. I början, för mer än ett år sedan ska tilläggas, uppfattade jag det som poänglöst. Det var irriterande att öva sig i att under total tystnad betrakta en blomma eller blunda och praktisera andningsövningar. Jag vill påstå att jag var riktigt dålig, endast för att jag inte ville lära mig. Nu var situationen sådan att jag var mer eller mindre tvungen då det var en betydande del för min fortsatta utveckling. Första halvåret tog jag mig an dessa övningar med måttlig entusiasm. Men så sakta började det sjunka in mig, med minimaliska steg kunde jag ta mig igenom de lättaste övningarna utan att känna mig misslyckad. Efter ett tag klarade jag av dem ganska bra, inte varje gång men jag försökte åtminstone. Tillslut kunde jag vara så avslappnad att jag blev sömnig mitt under övningen. Men man blir aldrig fullärd och det finns oändligt många utmaningar inom området, varav de som bl.a Mahatma Gandhi utövar är bland de allra svåraste. Så sent som i somras kunde jag börja uppskatta min tidigare ihärdighet. Det gick plötsligt att blunda och koncentrera sig på sin medvetenhet, utan att tankarna flydde sin kos eller att ögonen öppnades. Men det är fortfarande svårt, trots att de gånger man lyckas stärker en oerhört.

Jag har fortfarande inte förklarat vad begreppet Medveten närvaro innebär. Det kommer jag inte heller att göra. Det är upp till dig som läser det här om du vill veta mer och bli insatt i vad Mindfulness kan göra för just dig. Men jag hjälper dig gärna. För min egen del har detta hjälpt mig i alla möjliga situationer från ångest till ergonomi. Min fysiska smärta hindrar mig ständigt att göra det jag vill, men nu tänker jag tex på hur jag använder min kropp vid varje nödvändigt lyft, vid dammsugning eller om jag bara står rakt upp och ner och borstar tänderna. Visst händer det att jag gör fel, men jag kommer på mig själv mitt i handlingen, vilket inte var fallet tidigare. Varför göra ytterligare skada på den enda kropp man har?

Min förhoppning är att alla åtminstone ska prova. Det är rätt fascinerande om du bara vill ge det en chans. ”När du har tankarna under kontroll, har du sinnet under kontroll. När du har sinnet under kontroll har du livet under kontroll.”

Sista sommarens helg..

Så har det då blivit sista helgen i augusti och svenskarna har tappert kramat ur det sista man kan kalla sommar. För min egen del tog detta sig form av ett glas vin på en av Söders många uteserveringar tillsammans med Malin i fredags efter vi hade sett nya Beck-filmen. (Som förövrigt är klart sevärd)! Mitt i den fuktiga sensommarkvällen öppnade sig himlen och regnet dök ner som en mindre Syndaflod. Men.. som sagt, vi satt kvar under de solblekta parasollerna som alla andra. Vid ett tillfälle blev vi t.o.m tvungna att försvara oss med Malins medhavda lilla paraply. Ja, det öste verkligen ner och jag kom följaktligen hem genomblöt som en utelåst katt.

I lördags hade jag en nätdejt. ;) Det tog inte många minuter förrän Marica och jag satt och fnissade över lite god mat och dryck som om vi redan kände varandra. Samtalsämnena avhandlades i galopperande fart och middagen utbyttes till drinkar. Innan vi visste ordet, var klockan närmare bestämt midnatt och vi mötte således upp Malin och Lisen för utgång. Riktigt kul blev det, och natten slutade inte förrän 4-5 då alla åkte hem på varsina håll.. med respektive sällskap. ;)

Ovan: Malin, Becca, Marica, Lisen

Nedan: Garvande Becca och Lisen, posande Marica och Becca, kramande Malin och Becca

Idag, söndag, har jag mest tagit det lugnt och andats ut.. Fick dock inspiration på kvällen och tog mig och handlade råvaror för att laga middag. Jorå minsann, ni läste rätt, jag lagade vuxenmat(!) Tjejen som hatar att stå i köket. Se bildbevis nedan =) men ok, jag erkänner det SER inte så gott ut. För er som inte ser vad mina kulinariska färdigheter kunde framställa, visar bilden en thai-inspirerad rätt med både bambu och groddar, kokosmjölk, nötter, ingefära och räkor -som jag skalade själv- och till detta ris. Jag var så sjukt stolt över mig själv att även om det hade smakat anus (jo, jag kryddade själv) hade jag bannemig ätit det! =P

Egenkomponerad thairätt.. typ.

Director's cut..

Eh ja, jag tror ni fattar.. Jag har tillslut klippt mig. Kort, ovant men ganska skönt.

Munken som sålde sin Ferrari

..är en bok som jag starkt vill rekommendera. Den är skriven av Robin Sharma som är en otrolig inspirationskälla och en extremt populär föreläsare världen över. Jag kan inte med ord säga hur bra den här boken är, du måste läsa den själv för att förstå. Det enda jag kan säga är att det författaren skriver, stämmer. Jag vet det pga den enkla anledning att jag har kunskap och erfarenhet om detta sedan tidigare, det är ett tankesätt som för många är helt nytt, men som vi alla skulle må bättre av att ta del av.

Läs den, du kommer vara en bättre människa efteråt!

Stackars folket i Burma...

http://news.bbc.co.uk/2/hi/asia-pacific/8194596.stm

eller på svenska:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3337759.svd

Utslängd från nattklubb -jag?

Sååå jävla förbannad..

Utan att ens vilja lyssna på MIN version, visade vakten mig utgången.

Vad som hände? Jo, jag tog en klunk champagne från bordet jag satt vid eftersom det inte var någon som satt där när jag återvände från dansgolvet. När sedan sällskapet kom tillbaka, blev de fly förbannade för att jag hade tagit EN KLUNK ur ett glas som jag trodde de hade övergivit. Tilläggas bör att jag tidigare hade pratat med detta sällskap och vi hade kommit väldigt bra överens. Skitsnack. En av dem bussade en vakt på mig som utan att lyssna på mig visade mig utgången. Hade jag varit oförskämd? Nej. Var jag full? Nej. Ställde jag till med bråk? Nej? Men ändå, blev lilla jag utkastad.. Ska väl vara en första gång för allt antar jag. Morr.

Bilder..

..från den senaste veckan då Kristian, Marie och Jonas har varit på besök. Räkbåt i skärgården, museébesök och shopping. Ja, en hel del turistande i Sthlm men även ett besök i Helsingfors hanns med. =)

26 and still going strong

Den här veckan har generellt sett varit riktigt bra. I tisdags firade Kristian och jag 3 månader, generad fick jag motta ett blommogram (se tidigare inlägg) och ett fint skrivet kort som kom med posten. Blev såklart jätteglad. Samma kväll kom han upp för några dagar tillsammans, vilket var skönt efter den gångna veckan. Kvällen efter, onsdag, mötte vi upp några av hans gamla kompisar från studietiden i Sydkorea. Fina människor, både svenskar och holländare(!) I fredags, D-day, fyllde jag år.. ja herregud. Det var väl lite av ett antiklimax att lägga ytterligare ett år bakom sig, men men.. Kristian hade förpliktelser på hemmaplan så vi sa hejdå på eftermiddagen, och sen väntade en riktigt galen kväll med Malin. Efter en hel del stress och allmän förvirring möttes vi tillslut i Rålis där det börjades med några öl. Sedan blev det finmiddag på Patricia där festandet fortsatte till kl 5 då de stängde. Efterfest blev det också, med både karaoke och bad från bryggan. Klockan hann bli 12 innan alla hade däckat och fyra timmar senare tar Malin och jag mig hemåt för rekreation.

Haha, ja vad ska man säga.. Mkt trevligt folk träffade jag iaf. Jag blev både gratulerad och sjungen för av människor jag aldrig träffat innan. Maten var god och drickat likaså. Vädret var strålande och varmt, hela tiden. Och jag fick både dansa och skratta, vilka är två av mina favoritsysselsättningar. =p Så… jag kan inte klaga.

3 månader

Idag fick jag ett blommogram! En ros för varje månad tillsammans. *glad*

"Kostsamt"

Nu i eftermiddags var jag och handlade lite. På senaste tiden har jag blivit mer medveten om vad jag stoppar i mig, när, hur och varför. Men också vad saker och ting består av. Ju mer man läser om ämnet (kost) ju mer inser man att det är en hel värld av kunskap och med det följer förvirring. Socker har ju länge varit ett ”big no-no” och detta har ersatts med sötningsmedel av alla sorter, fruktos, glukos, sirap ja you name it. Är det bättre då? Tja, det beror på vem man lyssnar på. Dietister, läkare, kostrådgivare säger alla olika saker beroende på vad de nyaste rönen pekar på. Media är förmodligen den största boven, media når ut till alla med vad man ”bör undvika just nu”. Som t.ex socker… eller fett, eller kolhydrater eller.. Ja, det är en trend helt enkelt. För min egen del har jag insett att jag behöver lite av varje, variation är det som funkar bäst i längden. Kroppen behöver -det vi är vana att se på som ”dåligt”- t.ex fett. Saken är ju bara vilket typ av fett. Ok, det var kanske ingen nyhet det heller. Skillnaden mellan nyttigt och onyttigt fett har också tagits upp i media. Precis som långsamma och snabba kolhydrater. Det jag egentligen vill säga är att jag inte tror att en viss typ av diet, alltså att fullständigt utesluta något naturligt näringsämne, funkar för någon. Så länge man är medveten om vad ens kropp behöver och försöker rätta sig efter det.

Efter att ha läst en del om kost börjar jag förstå vad just min kropp behöver mer och mindre av, så jag har sänkt mitt intag av kolhydrater. När kolhydrater intas, bryts dessa ner till socker i magsäcken. Sockret tas i sin tur upp i tarmen och skickas ut i blodet, blodsocker. Detta gör att produktionen av insulin ökar. Insulin är ett väldigt fettlagrande hormon som intaget i större mängder förhindrar förbränningen av fett. Fettet lägger sig då helst runt organen i magen som på reserv för sämre tider. Men det kommer ju aldrig några sämre tider. Därför är bukfetma mycket farligare att bära runt på än fett på andra platser på kroppen. Och det är därför som bukfetman är vad som försvinner främst om man istället minskar på kolhydrater. Nu finns ju kolhydrater i nästan allt.. Men man får ju välja sina favoriter. =)

Jag tycker det är ganska intressant det här med kost, för många är det ju så mycket mer än bara mat utan kanske en tröst som det ofta har varit för mig. Det är svårt att lära en gammal hund att sitta, suget och impulsen finns nog där ett bra tag till. Även om sötsuget har minskat. Blir man mer medveten om sitt beteende kan man göra något åt saken. När jag är i sällskap är det svårt att inte falla tillbaka i gamla spår, att t.ex ta en pizza bara för att ”alla andra” gör det. (Jag som inte ens är speciellt förtjust i pizza). Och när jag är ensam och gärna vill trösta mig med något ätbart, försöker jag välja en annan typ av tröst, som ett bad. Den här veckan är första gången på totalt fem veckor som jag ramlat av hästen, men skam den som ger sig.

Just ja, en sista grej… Jag blir så sjukt irriterad –ja rent av äcklad ibland- när jag ser män med ölmagar. Jag menar, män har rent naturligt mer muskelmassa än kvinnor och kvinnor har mer fett än män. Detta är för att kvinnors kroppar är gjorda för att föda fram barn. (Varför har vi annars bröst? Hallå, mjölkkörtlar!) Vad har män för naturlig förklaring till att skaffa sig en ölmage och i många fall även bröst? (Tydligen missade jag den biologilektionen). Män har givetvis ingen som helst anledning till att dricka och äta så pass mycket att de skaffar sig bukfetma. Är det verkligen rättvist att kvinnor oroar sig över hur deras kroppar kommer att se ut/ser ut efter en graviditet medan män struntar helt i sina och istället ser det som ”en del av att bli äldre”? Det är både en ren hälsofara och dessutom, utseendemässigt är det riktigt oattraktivt…

Insomni

Under den gångna veckan (eller från lördag till lördag mer exakt) har jag haft problem med att sova, och då menar jag verkligen problem. Ofta säger många att de ”inte har sovit något” men jag har verkligen inte fått sova speciellt mycket. Max 1½ timme åt gången. Jag vet anledningen -så jag vet alla åtgärder möjliga- men det har aldrig tagit såhär lång tid att komma tillbaka i min dagliga sömnrutin som denna gång. Bara de som haft sömnproblem själva vet hur påfrestande det kan vara. Visst har man haft svårt att sova någon natt, men en hel vecka?

Jag har -utöver allt annat- något som kallas insomni. Insomni innebär att man inte kan somna inom ca 30 min, att man vaknar mer än 3 ggr per natt, att man är vaken mer än 45 min under natten och/eller att man vaknar för tidigt (tidigare än 6 timmar sedan sänggåendet) inte kan somna om och inte känner sig utsövd. Insomni finns både som akut och kronisk, vilka förklarar sig själva. Gränsen är tre veckor.

Natten till idag, söndag, fick jag för första gången sova 3 timmar i sträck. Helt underbart. Kanske att det vänder nu.

Så, underskatta inte din sömn utan värdera den högt. En dag (läs natt) kommer du sakna den och om du har riktiga problem som jag och många andra, kommer du tillslut inte minnas hur det är att sova 8 timmar i sträck och vakna utvilad.

Smärta

Det är svårt att acceptera, att du är en del av mig

O jag har försökt, försökt att lära känna dig

Du gör mig bara ledsen, du gör bara mig svag

O hindrar mig från att leva, leva och vara jag

Update

Nu var det ett tag sen jag skrev, så kanske dags för en uppdatering. Det har varit midsommar och med det en resa t/r småland samt att en epok i mitt liv har avslutats, kan man säga.

Midsommarhelgen var trevlig, men själva midsommaraftonen tog all min energi vilket har inneburit extrem trötthet och värk i snart en vecka efteråt. Hann heller inte med att träffa alla som jag hade räknat med, men det kommer ju fler gånger. Kristian och jag tog en runda till IKEA i Älmhult på söndagen, vilket var lika kul som vanligt. Inredningsnyporna satte igång som vanligt och idéerna började febrilt snurra i huvudet på mig. Shit vad kul det är med inredning! Och nu har jag varit på den allra första IKEA också!

Vad gäller epoken som avslutats vill jag inte gå in på det här i bloggen, men du är välkommen att fråga privat om du inte redan vet vad saken gäller. Nu står jag inför ett vägval, mer eller mindre, och det känns både läskigt och spännande. Huvudsaken är som alltid att försöka lyssna till sitt inre.

Den här veckan har som sagt ägnats åt rekreation, men igår var Åsa här på middag och övernattning. Var riktigt kul med tanke på att det var flera månader sedan vi sågs senast. Det blev mycket prat över svenska jordgubbar och rosévin, mums! Som den lilla konflikträdda individ hon är, drar hon nästa vecka utomlands, närmare bestämt Australien. Allt för att slippa vardagens problem och måsten i lagomlandet Sverige. Go Åsa!

Acceptans

Lär dig acceptera digsjälv som du är, idag

så blir du den du vill vara, imorgon

Den gångna veckan

Shopping, vattengympa och kändisar..

Pga att gamla Bettan (min dator alltså) akut behövde en formatering, har jag inte skrivit på ett tag. Förra lördagen surrade ett ovanligt stort antal helikoptrar ovanför huvudet på mig. Nu var det ju inte mitt liv de skulle dokumentera, ehum, utan VM-kvalet mellan Sverige-Danmark. Vilket blev ett ganska pinsamt möte för Sveriges del, 90 minuters frustration skulle jag vilja kalla det.. Inte bara det faktum att vi förlorade, vi förlorade på hemmaplan på vår egen nationaldag. (Jag vet inte riktigt om det är bra att bo så pass nära Råsunda ändå, räknar ner dagarna till att en rak höger från en djurgårdare träffar mig).

I tisdags gjorde jag något som inte händer så ofta, jag shoppade. Jag belönade mig efter en lång dag genom att shoppa både beiga chinos och svarta pumps. Bilder på fynden kan jag inte lägga upp för tillfället, så ni får föreställa er. =P Lyxade tom till det och köpte takeaway till middag, vilket jag kände min kropp behövde. Den har börjat tröttna på sedvanliga kallskänkemat och sög girigt i sig alla näringsämnen den plötsligt fick. Eh, nej jag tycker inte om att laga mat och eh, ja det kommer att ta ett tag till innan jag växer upp och börjar laga ordentlig sådan.

Jag har nu två torsdagar i rad gått på vattengympa ”au chaud” vilket innebär den varma versionen. Det är inte konstigt att folk frågar efter remiss, i 33-gradigt vatten mår t.o.m min knaggliga kropp mkt bättre än i vanliga simbassänger där jag bara får motsatt verkan. Den enda nackdelen är väl att de har sommarstängt from nu till augusti och jag kan som sagt inte gå på vanlig vattengymnastik. Nu när jag aktivt har kämpat ett halvår med att komma såhär långt, vore det trist att retirera så kommer väl att fortsätta med mina promenader även om det är förbannat tråkigt. Får väl se hur lång tid det kommer att ta innan jag orkar och kan i närheten lika mkt som alla er andra..

I fredags hade jag således givetvis enorm värk, så det blev vila hela dagen och sedan fick Malin ut mig på en drink efter mkt om och men. Väl ute hade vi givetvis väldigt kul med tanke på att vi inte hade setts på nästan en månad, så en drink blev till flera och en helkväll som inte slutade förrän 5 på morgonen. Så kan det gå… Just ja, vart kommer kändisarna in då? Jo, när jag som bäst står och dansar känner jag igen Calle, en bekant från Malmö. Han tar sig en rejäl svängom med en riktig puma, så jag försöker invänta ett bättre tillfälle för att säga hej. Då plötsligt, ser Malin att puman i själva verket är Charlotte Perelli. Finalen av Talang 2009 (på kanal 4) gick av stapeln samma kväll och här stod Calle som vinnare. =) Med ett sällskap av A- B- och C-kändisar hade programmet styrt kosan till samma ställe där vi råkade befinna oss denna kväll. Blev jag inte förvånad när så plötsligt Charlotte skuttar fram och lägger armen runt midjan på mig, blev definitivt Malin det då det är en av hennes största idoler. Haha, ja vad som hände och vad som sades resten av kvällen blev förbjudet att dokumentera så jag förblir en ”gentlekvinna” och håller munnen tyst. ^.~

Calle och jag på väg till Cph. Calle in action på Ströget, Cph. Juni 2006.

Mina två favoritkillar!

1 Juni

Min älskade Charlie har gått och blivit 2 år! Svårt att tro nästan.. Förra födelsedagen skrev jag en dikt åt hans ära (ligger här på bloggen) och den gäller fortfarande. Det låter kanske knäppt för många -i synnerhet för de som inte har djur själva- men det är en speciell kärlek man känner för sitt husdjur. Det är många gånger nästintill obeskrivligt. Att få höra Charlie spinna, känna hans mjuka päls mot mig och värmen han utstrålar är bara en sak. Jag har också lärt mig att tyda hans språk och humör, vilket gör att jag kan förstå honom bättre. Därför blir jag så glad för varje gång han blinkar långsamt med båda ögonen åt mig, eller kisar åt mig när jag pratar med honom. Även att få baken –svansen uppåt!- mot sig är ett trivseltecken, tro’t eller ej. Precis som varje katt, är han lite egen. T.ex tycker han bäst om vattnet som kommer ur (badkars)kranen, han föredrar att äta när någon annan är i köket, han pratar gärna i sömnen och jag har just lärt honom att apportera leksak vilket är favoritleken för tillfället.

Ovanpå detta är han anledningen till att jag har orkat vidare när stunder har varit svåra, jag vet hur många katter kan vara så jag är ytterst tacksam över att Charlie är så pass tillgiven som han är. Han är och förblir min lilla skrutt!

2 Juni

Sent en försommarkväll står Kristian och jag i badrummet och gör oss redo för sängen. Jag står oroväckande och begrundar mitt ansikte ner i minsta detalj (läs; rynkor, påsar, porer ja allt..) när jag samtidigt spydigt konstaterar hur snabbt jag har gått från en ”fräsch tjej” till en ”osminkad rugguggla”. Då vänder sig Kristian sig mot mig med tandborsten i högsta hugg och munnen full av tandkräm och säger; ”Jag älskar dig i alla fall”. Där kom dem, de tre orden som både fick mig att le av värme och få ögon stora som tefat av förvåning. (Givetvis fick mitt tafatta ansiktsuttryck Kristian att undra om han hade sagt för mycket, vilket jag såg till att korrigera ögonblickligen).

Tänk.. trots allt jag har gått igenom, trots den långa väg jag fortfarande har kvar att klara av och trots jag pga av detta inte lever ett liv som de flesta andra.. så älskar han mig. Ekvationen går nästan inte ihop, det är som en formel man inte kan förstå sig på men för mig att bara fatta. Så här är det. Och det är jag riktigt, riktigt glad för..

Blir det inte bättre än såhär?

Att aldrig vara tillräcklig och lyckas med det jag vill
Får mig än en gång undra, måste jag finnas till?

Känslan växer sig stark och inget kan få den att mildras
Ledsamheten svider och får tårarna att bildas

Kristi Himmelsfärd. Amen. Ja, eller nåt..

Idag är det Kristi Flygare, vad det innebär mer än att det var idag som Han kände för att join:a resten av dem andra i himlen, vet jag inte. Nästan skämmigt att säga att jag är konfirmerad, än mer skämmigt att påstå att man är kristen. Ehum. Mina Bibelkunskaper är inte vad de borde kanske.. Tänk om bara de som var genuint kristna, fick utnyttja alla våra helgdagar som vi har? Tänk vad alla helt plötsligt skulle gå i kyrkan. =p
Nåja, röd dag mitt i veckan innebär långhelg och ”klämdag” som jag är helt övertygad är en svensk företeelse och inget annat. Men hey, jag klagar inte, ursäkt som ursäkt. Dagen kommer spenderas fixandes och donandes så det är fint här tills imorgon(kväll) då Kristian kommer på besök. Äntligen! Har gått nästan tre veckor sedan vi sågs senast. Tiden går så lååångsamt ibland..
Imorgon -innan Kristian kommer- ska jag drömma mig bort i lite inredningsaffärer. Den som bara hade pengar.. mer pengar. Jag är lite av en masochist på det viset.
Kanske att jag tar en promenad runt Lötsjön också, om det inte blir av redan idag.

Ja, roligare än såhär blir det inte! Allt annat som händer just nu är för privat eller för osäkert att nämnas i bloggen än. Men mitt liv tycks aldrig stå stilla på sin plats en längre tid, om man säger så..

What goes around, comes around..

Glamour och dekadens speglade årets Eurovison Songcontest mer än vanligt då det var den mest påkostade någonsin med sina 238 miljoner kronor (om jag inte minns fel). Bara intronumret i sig ska ha kostat runt 10 miljoner. Med stålvajrar, vattennummer i takhöjd och grupper som Cirque du Soleil var Moskva en storslagen värd och inget tycktes ha snålats på kvällen till ära. Att röstningssystemet nu är ändrat, så det blir mindre politiska grupperingar, märktes avsevärt då det plötsligt röstades både höger och vänster oberoende på land. Tja, nästintill iallafall. Sammanfattningsvis kan sägas att Norge var värd att vinna, bidraget med Alexander Rybak fick poäng av samtliga länder och nästan alla ”tolvor”. Europa var tillsynes enigt och ”rätt låt vann”. I och med att jag själv inte är någon insatt schlagermänniska hade jag inte sett något bidrag tidigare i veckan, inget förutom Sveriges då vill säga, och även jag föll för den söta lilla trollungen från Norge på ynka 23 år. Att han var segertippad redan från början hade jag ingen aning om, men det brukar inte betyda något ändå om man ser till tidigare år. Det komiska med schlager är att alla har en åsikt. Någon kanske älskar det, någon annan kanske hatar det. Men summa kardemumma, Eurovision är en bra ”snackis” att ta till för att få igång människor. Precis som vädret, fast roligare och inte lika uppenbart desperat i lägen där den annars pinsamma tystnaden riskerar att göra sig hörd.
För min del, så var det iallafall en självklar anledning till att i bra sällskap få frossa i godsaker. Hehe.

Igår var det ”17:e mai”, Norges nationaldag och min namnsdag. =) Solen strålade och sommarvärmen visade sig på sin bästa sida. Själv tog jag mig till Lötsjön och promenerade runt den i eftermiddagssolen. Pust, så varmt det var! Men skönt var det även om ryggen höll på att ta kol på mig när jag kom hem och det knakade och brakade i hela mig..
På kvällsnyheterna fick jag glada nyheter, inbördeskriget på Sri Lanka är över. De Tamilska tigrarna har efter 26 år (vapenvila inkluderat) gett upp och tre ledare är döda. Civila krigsoffer i mängder har således tagit sig till flyktingläger som plötsligt har blivit översvämmade av dessa undernärda, arma människor som för tillfället inte har någon annanstans att ta vägen. Mat, medicin och volontärer behövs akut och för det behövs pengar och än mer pengar. Som vanligt.
Mina tankar dras till Eurovision där det i samma ögonblick städades upp efter en kväll grundat på flermiljonsbelopp. Hade offren bara fått en tiondel av summan som lagts på glitter och glamour, hade man säkerligen kunnat förse dem med både mat och medicin så de hade klarat livhanken ett tag till iallafall.

Det är sånt här som kan få mig att känna mig både lyckligt lottad och skuldsatt på samma gång. Jag är väl medveten om hur livet hade kunnat se ut om jag inte hade varit adopterad. Samtidigt får jag lite dåligt samvete för att jag ”borde” göra det bästa av livet, när jag faktiskt har fått lotten att leva i ett tryggt land. Jag hade ju kunnat ha det så mycket, mycket värre. Men jag hoppas att mina försök till att skapa mig ett bra liv, trots många motgångar, samt min eftersträvan att vara en god medmänniska kan återgälda min biologiska mammas enorma uppoffring av att ha gett bort mig som nyfödd. För om det är något jag har lärt mig hittills är det att inte ta saker och ting för givet, varken pengar, kärlek eller annat. Allt är förgängligt. Idag är det kanske du som kan hjälpa någon och imorgon är det kanske du som behöver hjälp..

1 månad idag!

Japanskt körsbärsträd i full blom som jag inte kunde låta bli att fota.

Idag firar min babe och jag 1 månad. =) Önskar vi kunde få fira ihop bara. Saknar dig..