En lååång(sam) process

Det börjar lätta lite nu.. Svackan pekar så sakteliga uppåt igen. Det kan vara svårt att förstå men hellre är jag för mig själv när jag mår dåligt. Det är då jag kan tänka ifred, göra saker i min egen takt och för min egen skull. Det är då jag kan lägga den energi jag har, på att gå in i mig själv och känna efter vad jag egentligen vill. Efter dessa veckor av rannsakan, har jag insett följande.

Kroppen (Del 1)
Min fysiska smärta är vad den är. Så länge jag tycks behöva dras med den ska den dock inte få vinna över mig. Det räcker med faktum att jag redan har förlorat så mycket tid på att låta den bestämma hur mycket och vad jag ska orka. Sorgen och frustrationen över att vilja men inte kunna har i sig fått mig att må dåligt fler gånger än jag kan komma ihåg. Min längtan att få röra på mig har varit på bristningsgränsen fler gånger. Med hjälp av mindfullness, visualisering och rent jävlar anamma har jag sedan i juni förra året tagit mig ifrån att endast göra rörlighetsövningar för nacke och axlar när jag vaknar, till att nu i januari kunna träna på Friskis flera gånger i veckan. Jag vaknar fortfarande stel som en pinne med smärta som endast lindras av att långsamt mjuka upp kroppen. Jag får fortfarande ont i ryggen när jag går på promenader. Men jag gör vad jag vill i alla fall - inom rimliga gränser.

Rörlighetsövningarna utökades till korta promenader med stavar, promenaderna utökades till rehab (vattengympa i extravarm bassäng)och rehab:en utökades till ett FAR-kort (Fysisk Aktivitet på Recept) på Friskis och Svettis. Där blev det spinning på basnivå, bra konditionsträning för mig som inte kan löpträna. För att inte få ont behöver jag dock räta och sträcka på mig flera gånger under ett och samma pass (man ska egentligen sitta c-formad över styret större delen av tiden). Spinningen utökades i takt med min egen nyfikenhet till andra pass och träningsformer för att se vad kroppen gick med på och man kan lugnt säga att det varit en lång rad av ”trial and error”. Jag kan inte simma eller dylikt i vanlig bassäng - kyla är en fiende. Jag kan inte heller gå på pass som innebär för tunga lyft eller för mycket hopp. I runda slängar kan jag säga att varken intensiteten eller ansträngningen är lika tuff som hos en jämnårig frisk person. Det kan verka självklart för den som känner mig men inte för ledaren som håller i passet och som vill att vi ska ta i ännu mer.

Min fysiska kapacitet har varit ett enormt projekt den gångna tiden - och är så dagligen - så med rädsla för att ”misslyckas” har jag därför inte har skrivit något vidare om det i bloggen. Jag var tvungen att känna efter hur jag upplevde att missa ett pass tex pga värk, få min egen tillåtelse att faktiskt tycka att det var skit men sen också inse att jag själv hade styrkan att komma igen på egen hand och inte tack vare någon annan. Det har hänt att jag missat någon gång - inte många men några - och nu vet jag att jag kan peppa mig själv med ”veckan är inte över än” och så kör jag istället oftast två pass efterföljande gång för att kompensera.

Jag kommer att fortsätta ha värk, hur länge vet jag inte. Men det är verkligen sant att ren viljestyrka är större än fysisk kapacitet. Vägen dit handlar mycket om inspiration - oavsett vilken sort - och meningsfullhet. Jag tränar inte för att se bra ut, jag tränar för att det tjänar så stor mening i mitt liv. Jag börjar känna så smått att jag rent utav är värd att bo i en kropp som jag trivs med och som visar vem jag egentligen är. Det här är ett ”never ending-project” och jag har fler mål i sikte, både detta år och längre fram, men dem håller jag för mig själv ett tag till..

Att ligga sist i livets lopp..

Man har ju sina funderingar. Vad är det som sätter ett värde på en människa? I den här delen av världen skulle jag vilja påstå att det är efter hur mycket man producerar för sitt samhälle, hur effektiv man är osv osv...

Jag är trött på att trampa och trampa men inte komma någonstans. Vad gör mig så mycket svagare än många andra att jag behövde hamna i den här situationen? Varför har inte jag kunnat hantera livets med- och motgångar likadant som de flesta?

Jag är trött på att alltid vara den som är konstant fattig och aldrig ha råd med att leva. Jag är trött på att alltid vara den som har minst utbildning. Jag är trött på att alltid behöva hävda mig gentemot nya människor för den situation jag befinner mig i. Jag är trött på att vara i en sits som alla tyst önskar att de aldrig hamnar i själva.

Jag säger inte att livet är en tävling, men i mångt och mycket är det precis vad det är. Oavsett om man tävlar med andra eller sig själv. Och jag ligger sist...

Ett bitterljuvt avsked...

…Så har Musse och Mimmi åkt till sitt nya jourhem. Egentligen skulle de ha åkt redan igår, men livrädda för att bli infångade gömde de sig på de mest påhittiga ställen där vi inte kunde få ut dem. De fräste och försökte göra sig så små som de kunde för att inte bli tagna. För att inte stressa upp dem mer än nödvändigt, gav vi upp efter någon timme av tålmodigt lockande och lekande för att fortsätta idag. Imorse var de då lätt traumatiserade stackarna som vanligt igen, tills det ringde på dörren och proceduren skulle upprepas. Dock gick det snabbare denna gång, nåja, efter viss mödosam ommöblering och användning av vattenslangen under badkaret. Men, väl inne i transportburarna blev de lugna (eller lama av chock). Jag kände mig som världens elakaste människa när jag tittade på dem var för sig och sa några sista avskedsord innan de hastigt försvann och dörren stängdes. Gud.. det kändes så oerhört sorgligt. I fyra månader har jag haft dem tjugofyra timmar om dygnet, jobbat hårt och intensivt för att få dem att förlita sig på mig, känna sig trygga och bli gosiga för att helt utan förvarning -i deras ögon- bli tagna härifrån. Jag hade så gärna velat kunna prata med dem, förklara för dem, få dem att förstå…

Efter lunch var jag och Charlie helt utmattade efter förmiddagens händelse. Det var som att luften gick ur oss båda efter flera månader och vi somnade snart intill varandra. Sent nu ikväll vaknade vi, av oss själva, och inte av ett par buskatter som röjde i vardagsrummet. Charlie är fortfarande väldigt stressad, vaknar till vid varje litet ”knäpp” i tron om att det är kissarna som ska stryka och kväva ihjäl honom. För det var ju det som var själva problemet, Charlie fick aldrig vara ifred. Han blev som deras surrogatmamma och fick därför aldrig lugn och ro. De ville inte bara sova med honom (PÅ honom) utan även äta ur samma skål, dricka samma vatten, gå dit han skulle gå osv osv. Charlie sa aldrig ifrån -för att han är en väldigt snäll katt- utan började istället dra sig undan mer och mer tills han blev deprimerad. För att inte nämna hur spänd han har varit eftersom det har varit väldigt mycket röj. Kissarna har rivit, haft ner, klöst och hoppat på allt jag äger och har. De har sammanfattningsvis haft sönder en närmast ”antik” porslinslampa som hade ett otroligt affektionsvärde för mig, den stora -och enda- helfigursspegeln jag har och en adventsljusstake. Samt diverse andra småsaker. Han (och framförallt jag) slipper nu vakna upp som om någon kastar en hink med iskallt vatten på en som när någon av kissarna dunsade eller kraschade något. Det tar ett tag att komma tillbaks i gamla rytmen för honom men han trivs redan mycket bättre vilket jag är glad över att se.