Mitt i en svacka..

...

Jag har blivit fostermatte!

Mimmi och Musse

För en tid sedan anmälde jag mig som akuthem hos Topcat (www.akutgruppen.com), en ideell organisation som jobbar med att fånga in övergivna katter och omplacera dessa i nya, permanenta hem. Jag som akuthem erbjuder katterna ett tillfälligt hem i väntan på en potentiell köpare. Min uppgift är att göra dessa oftast skygga katter mer sociala och trygga, vilket kräver både mkt tålamod och kärlek. Igår kom således mina två första "gäster", Mimmi och Musse, ett syskonpar på ca 15 veckor som hittades vid en sommarstuga på Muskö utanför Nynäshamn.

Charlie nosar försiktigt på sina nya "småsyskon".

Skygga ligger de i transportburen ett bra tag tills plötsligt Musse modigt tassar längs med golvet in till sovrummet och lägger sig under sängen. Mimmi ligger kvar men efter ett tag vågar även hon ta sig ut och tar sig lite mer rakryggat in till sovrummet och lägger sig i sängen. Charlie kryper försiktigt efter för att se vad som händer medan Kristian och jag låter dem vara därinne för sig själva. Efter en stund kommer Charlie ut igen, uttråkad eftersom de nya familjemedlemmarna inte vill leka. (Fnys!) Så Kristian börjar leka med honom medan jag går in till sovrummet och lägger mig vid Mimmi så hon ska vänja sig vid min närhet. Jodå, lite fick jag klappa också. När jag efter nån timme går, blir hon nyfiken vart jag tar vägen och sätter sig på sovrumsgolvet istället. Musse ligger oförändrat kvar under sängen förutom det faktum att han har bytt sida. När vi sedan går och lägger oss, ligger Charlie på sin vanliga sovplats, Mimmi i ena hörnet och Musse i andra hörnet av sovrummet.

Mimmi i sängen. Musse under sängen.

Natten har varit den mest händelserika perioden än så länge. Alla katter har varit uppe och strosat, Charlie mest bevakat medan Mimmi och Musse hastigt undersökt kattlåda, matskål och lägenhet. Imorse låg de under badkaret där de i skrivandes stund fortfarande befinner sig.. Men skam den som ger sig, ikväll efter träningen ska vi försöka locka ut dem med lite leksaker och skoj. =)

September - so far

Det är massor som har hänt den senaste tiden. Iaf om med mina mått mätta. September har hittills varit den mest utvecklande tiden på länge. Mycket har jag fått tänka igenom, resonera runt och känna efter. Dagligen kämpar jag med att finna en balans som jag orkar med i längden. Mycket handlar om prioritering. Men än så länge denna månad har allt mitt slit gett lön för mödan.

Förövrigt har några nya människor kommit in i mitt liv, riktigt fina sådana. Det känns redan nu som att vänskapen kommer bli långvarig. Har även blivit intervjuad och godkänd som medlem i en tjejjour där jag som volontär kommer börja arbeta för att stötta tonårstjejer (kurs nu i helgen!) och jag har också kommit igång med rehab och träning igen efter sommaruppehållet. Känns riktigt bra med vattengympa, kämpigt med kul. Sen har jag börjat på spinning också och funnit att min kondition inte är så värdelös som jag fasade för.

Så jag hoppas helt enkelt att detta håller i sig, även om det går lite upp o ner, men om inte så är det väl bara att njuta av stunden och lära om o lära nytt. Det är något som jag börjar kunna nu..

Tjejmiddag och fest

Stjärnjouren

www.stjarnjouren.nu

Kristian och jag 5 månader

Ja, hej vad det går.. Men här står vi idag (läs; igår) och har just firat 5 månader ihop. Swoosh!

Det där om Mindfulness som alla pratar om..

Jag låg i sängen och kunde inte sova längre än såhär. Klockan är halv tre på natten och jag har legat och vridit och vänt på mig tillräckligt länge för att inse att det är lönlöst att somna om förrän jag får skriva av mig lite. Många tankar blir det, sådär när man ligger sömnlös i sängen. För min del tänker jag som bäst under nattetid, vilket hänger kvar från min tid då jag hade kronisk insomni. Natten är den enda tiden på dygnet som det är lugnt och tyst runt en, alla andra sover och på det viset har man ingen press på sig. Det är bara jag och mina tankar. Under långa perioder kunde natten vara både min fiende och min vän. Huvudet var alert och skärpt, och det var alltid sådär på småtimmarna som jag kom på de bästa lösningarna eller de bästa formuleringarna. Samtidigt kämpade jag med att få sova, finna ett lugn och få känna mig fridfull sådär som man gör precis innan man sjunker ner i drömmarna. Det kunde gå flera nätter utan sömn, klarvaken kunde jag ligga i sängen eller så gick jag upp för att läsa, eller skriva på datorn precis som jag gör nu. Nu för tiden får jag i alla fall sova lite, antingen att jag somnar på en gång och vaknar under natten eller att jag är vaken hela natten och somnar strax innan jag ska gå upp (läs; blir väckt).

Så just ja, jag låg ju och tänkte. På allt möjligt såklart. Jag försökte sortera tankarna, få kontroll över dem istället för att de skulle få kontroll över mig. Så när jag låg där och sorterade, slog det mig att jag faktiskt praktiserade något som heter Mindfulness (Medveten närvaro på svenska). Många har hört termen innan, en del vet t.o.m vad det är medan andra endast har kastat en hastig blick på det och avfärdat det som för flummigt. Min egen erfarenhet har gått ifrån ingen alls, till att användas för dagligt bruk. I början, för mer än ett år sedan ska tilläggas, uppfattade jag det som poänglöst. Det var irriterande att öva sig i att under total tystnad betrakta en blomma eller blunda och praktisera andningsövningar. Jag vill påstå att jag var riktigt dålig, endast för att jag inte ville lära mig. Nu var situationen sådan att jag var mer eller mindre tvungen då det var en betydande del för min fortsatta utveckling. Första halvåret tog jag mig an dessa övningar med måttlig entusiasm. Men så sakta började det sjunka in mig, med minimaliska steg kunde jag ta mig igenom de lättaste övningarna utan att känna mig misslyckad. Efter ett tag klarade jag av dem ganska bra, inte varje gång men jag försökte åtminstone. Tillslut kunde jag vara så avslappnad att jag blev sömnig mitt under övningen. Men man blir aldrig fullärd och det finns oändligt många utmaningar inom området, varav de som bl.a Mahatma Gandhi utövar är bland de allra svåraste. Så sent som i somras kunde jag börja uppskatta min tidigare ihärdighet. Det gick plötsligt att blunda och koncentrera sig på sin medvetenhet, utan att tankarna flydde sin kos eller att ögonen öppnades. Men det är fortfarande svårt, trots att de gånger man lyckas stärker en oerhört.

Jag har fortfarande inte förklarat vad begreppet Medveten närvaro innebär. Det kommer jag inte heller att göra. Det är upp till dig som läser det här om du vill veta mer och bli insatt i vad Mindfulness kan göra för just dig. Men jag hjälper dig gärna. För min egen del har detta hjälpt mig i alla möjliga situationer från ångest till ergonomi. Min fysiska smärta hindrar mig ständigt att göra det jag vill, men nu tänker jag tex på hur jag använder min kropp vid varje nödvändigt lyft, vid dammsugning eller om jag bara står rakt upp och ner och borstar tänderna. Visst händer det att jag gör fel, men jag kommer på mig själv mitt i handlingen, vilket inte var fallet tidigare. Varför göra ytterligare skada på den enda kropp man har?

Min förhoppning är att alla åtminstone ska prova. Det är rätt fascinerande om du bara vill ge det en chans. ”När du har tankarna under kontroll, har du sinnet under kontroll. När du har sinnet under kontroll har du livet under kontroll.”