Från köksfönstret

Det gick en dam nedanför mitt fönster, på andra sidan gatan. Hon bar en svart kappa som slutade vid anklarna, och en röd tjockstickad scarf runt halsen. Det som en gång var hennes riktiga hårfärg hade ersatts med en rödbrun ton. Hennes ljusblå läsglasögon hängde utanför som om hon precis hade använt dem. Hon gick med armarna i kors. Det såg ut som hon var på väg någonstans, hon hade inte bråttom men gick med bestämda steg.

När jag satt där i köket och tittade på henne slog mig tanken om hon är lycklig? Trivs hon med livet hon lever? Och vart var hon på väg? Hade hon armarna i kors för att det var kallt ute eller för att hon tänkte på något? De flesta går med en ganska rask takt genom livet, ibland mot bestämda mål och ibland bara av ren vana. De går där, oftast samma väg utan att tänka. Målet är oftast målet i sig och om inte så ska man ändå gå relativt snabbt. Jag går varken mot ett bestämt mål och inte heller i någon vidare rask takt. Det sägs ju att det är bra att se sig om, stanna upp till och med och uppmärksamma allt man har omkring sig. Men ibland önskar jag att jag var som alla andra, att jag kunde gå lika snabbt, oavsett destination eller ej. För många gånger är det bara så krävande att gå långsamt, att inte snabbt gå förbi vissa saker utan att behöva se sig om för att veta vart man är. Även om jag har ett bra lokalsinne (läs: magkänsla) så är det också det enda jag har att förlita mig på, jag vet vilket håll jag ska gå åt men inte mer än så. Ibland frågar jag människor som jag stöter på, för jag har förstått att ibland behöver jag det. Men oftast inser jag att de inte kan hjälpa mig, att de inte förstår eller har tid. För sent inser jag att jag behöver gå tillbaka från där jag startade för att börja om igen. Ibland känns det mycket svårare att börja om, och ibland lättare.

Det har nu i ungefär en månad varit jobbigare, trots att jag tänker positivt går jag aldrig rätt. Jag hittar inte orken eller lusten, viljan börjar förtvina och kroppen gör oerhört ont. Det är dimmigt och mörkt, känslan av att jag trampar runt i cirklar finns konstant där. Men jag känner aldrig, aldrig igen mig…

http://open.spotify.com/track/0VCLylCrMeB97OY4oxZy8C

Haiku

Träden tappar löv

Vinden är obarmhärtig

ensamt i natten

......................................................

För information och regler för Haiku-lyrik:

Svenska Haiku Sällskapet http://www.haiku-shs.org/index.htm

Kissarna

Finns mycket spännande därute att titta på..

Mörka ringar under ögonen..

Jaha.. vad ska man säga. Det var ett tag sen jag skrev nu. Svackan som jag trodde att jag hade under kontroll, har ett järngrepp om mig sedan ett par veckor tillbaks. Hur mkt jag än har lärt mig, hur mkt jag än försökt så vägrar den släppa taget. Jag gör mitt bästa, fortsätter som jag brukar för att inte låta den sluka mig helt. Men det är svårt.. Det vore så enkelt, att bara låta allt mörker svälja mig där jag är. Sjunka djupt, djupt ner och låta alla svarta tankar o känslor våldta mitt medvetande.

Oj oj oj...

I fredags träffade jag Åsa för första ggn sedan innan hon åkte till Australien. Det blev tapasmiddag och sangria kvällen till ära. (Det hade varit klart utanför ettikettsregeln att beställa in mer än vad vi gjorde på två personer men i övrigt var det en farlig lockelse..). Vi hade anledning att fira då hon samma dag hade fått veta att hon lyckats få ett svårsökt stipendium på en minst sagt grandios summa. Jag fick även se hennes första egna bok (Sayonara September) som i dagarna har kommit ut i butik och den var så fin! ”Titta längst fram” sa hon pillimariskt. Jag vänder blad efter blad, tills jag ser ”Till Rebecca”. ”Nämen åh vad fint, är det här mitt ex?” frågar jag. ”Nej, det är mitt ex men jag har tillägnat den till dig”. ”Va!” säger jag och gnuggar fingret emot texten på sidan för att se om den inte är skriven med penna. Men se på fan, gullungen hade dedikerat sitt första seriealbum till lilla mig! Hon tyckte jag var den enda som förtjänade det efter allt..”punkt punkt punkt”. Jag blev så rörd så jag tappade talförmågan. Sedan bar det av till Söder för att möta upp ett antal andra kreativa människor på en bar vars namn var Olssons Garlics och vilket lät som gjort för oss med våra vitlöksindränkta andedräkter. Allt därinne serveras med vitlök i, ölen, shots:en you name it varav vitsigheten.

När jag kom hem i natten väntar ett papper i entrén till alla boende skrivet av polisen.. en av mina grannar hade mitt på ljusa dan haft inbrott! Jag hade t.o.m varit hemma vid tidpunkten då det hände, så sjukt läskigt. Första ggn såvitt jag vet, som någon där jag bor har haft inbrott. Tänk om det hade varit jag? Tänk om de hade gjort inbrott hos mig, medan jag hade varit hemma? Jag kunde inte sova den natten.. alls.

För att avsluta med något mer positivt så har ”akutkatterna” gjort enorma framsteg. Skygga och rädda för människor var de, men nu efter snart två veckor har jag med tålamod och ihärdighet fått dem förstå att alla människor inte vill dem något ont. De äter inte lika glupskt längre utan har förstått att maten räcker till alla och de har förstått att en människohand kan betyda ömhet och lite skönt kli bakom örat. Jag kan nu faktiskt få lyfta dem, gosa med dem och ibland spinner de t.o.m! (Men så har jag faktiskt gått en kattmassage-kurs). Jag är så stolt över dem små liven så jag knappt kan beskriva. Är så glad för deras skull att de verkligen börjar känna tillit och uppleva trygghet för en gångs skull. Hade jag fått lön för att vara akutmatte hade jag utan tvekan ägnat mig åt det här för en lång tid framöver.

Lite ögongodis ;)

(Överst) Såhär mysigt kan det vara med tre pälsbollar.

(Överst till vä.) Mimmi med boll.

(Mitten till hö.) Musse ger Mimmi nackstöd -det är ju faktiskt viktigt att man sover rätt..

(Mitten till vä.) Musse som allra sötast, när han trivs.

(Nederst till vä.) Mimmi busar med leksak.

(Nederst till hö.) Musse tittar på mig med en frågande blick och undrar varför han är inne medan Charlie är ute.