Surbrunnsgatan 33

I lördags kom jag så äntligen iväg till Norra Brunn. Det var en efterlängtad och välbehövd kväll som väntade när vi så möttes av sorlet av människor. Alla var på bra humör, vinglasen klingade för fullt och maten smakade finemang. Att vi dessutom fick ett bord precis vid scenen gjorde inte kvällen sämre. Lokalen var full, folk stod vid baren och trängdes samtidigt som förväntan blev större och större inför showtime.
Men så började tillslut föreställningen.. Först upp var en storartad nybörjare vid namn Fredrik Andersson, följt av Årets ståuppkomiker 2008 Tobias Persson och slutligen den rutinerade och alltid lika roliga Lennie Norman. Shit, vad vi skrattade! Det tog inte lång tid förrän tårarna sprutade och vi alla satt där med magknip och andnöd. =) Fy satan vad kul det var! Jag rekommenderar alla som uppskattar ståuppkomik att någongång ta sig dit, för det är så värt pengarna. (För mer info; norrabrunncomedy.se)

Efteråt svängde vi förbi Olssons video, ett skönt litet bar- och danshak som denna kväll var knökfullt. Föga överraskande. Det blev iallafall en öl innan vi -helt utmattade av allt skratt- började bege oss hemåt. Lajbans!

Gammal bild på ny vänskap

Bandet av sann vänskap mellan två människor känner inget fysiskt avstånd. Det spelar ingen roll om man bor i samma lägenhet eller i olika länder. Det är något jag vet av egen erfarenhet..

Tänk att vi under 1 år levde som "grannar" och kursare. Utan att ha träffats sedan dess, har nu 2 år redan gått. Men tänk, vi står efter denna sommar varandra närmare än vad vi någonsin gjort och samtidigt har vi så många mil emellan oss.

Tack för de värmande orden idag, vännen.

Marinette & jag

En mjukstart till comeback..

..och hon är tillbaka! Inte mindre än drygt två månader har gått sedan jag senast skrev ett inlägg, men nu är det dags. Sommaren har passerat och hösten är här. Efter tre månader boendes tillsammans med Åsa på Odenplan sitter jag återigen mellan kotten och mossen (Täby). Charlie trivs som en plastanka i badkaret av att vara tillbaka i det hus han är van vid med tillhörande trädgård att skutta runt i. Själv trivs jag med lugnet utanför sovrumsfönstret efter otaliga nätter med tjutandes sirener, tutandes biltrafik och pruttande motorcyklar. Visserligen är de sistnämnda bara en ”sommartillfällighet”, men vad gör det när chopperbike efter chopperbike susar förbi med en brummande ljudnivå som får hjärtat att hoppa över ett slag? Dock saknar jag givetvis många saker också, som att ha nära till allt, att se liv och rörelse och få känslan av att vara mitt i smeten. Där det händer. Men mest av allt saknar jag att kunna gå ut i någon av alla de näraliggande parkerna med några kylskåpskalla öl och bara slå sig ner en ljummen sommarkväll. Det var inte så pjåkigt, kan jag säga!
Nåväl, vad har annars hänt denna sommar? Det har blivit en hel del oväntade utgångar och barhäng, födelsedagskalas (med tårta!), filmkvällar och t.o.m. en kräftskiva. Gäster har kommit och gäster har gått. Vänner har flyttat och nya har trätt in.

Så nu sitter man här och det är minst sagt ganska paradoxalt hur mycket egentid jag helt plötsligt har jämfört med tidigare. Det känns både lite skönt och konstigt. Främst saknar jag er som jag har sagt det till. Men det finns givetvis många fler. (Tack och lov att man har erfarenhet av distansförhållanden, säger jag bara).
Annars så jävlas fortfarande ryggen med mig. Senast imorse knakade ryggraden till på ett väldigt obehagligt sätt som jag aldrig har känt förut. Jag vet, jag vet.. Jag SKA gå till läkaren. Men det är väldigt få av er som gnatar som faktiskt förstår vad ett sånt besök innebär. Det är helt enkelt problematiskt på många nivåer.

Ja, mer än såhär kan jag inte skriva. Då blir det lite för personligt. Men ni som vet, ni vet.