Bla blabla..

Ja, det var ett tag sen igen.. Många, oj så många, har fyllt år nu i december. Herregud, näst efter april är december den månad som jag har flest att gratulera. Nu ska vi se här; 4, 6, 10, 12, 13, 14, 15, 22, 23, 24, 26... Mm, det var nog alla. O några datum har fler födelsedagsbarn. Phew.

För några helger sedan, fick jag en alldeles alldeles underbar utekväll. Det hade varit alltför länge sedan mina ben fick sig en svängom på dansgolvet kände jag. Kvällen började med förfest hos Lina i Huvudsta där 7 tjejer gick loss på allt som man pratar om vid såna tillfällen och vi skrattade hejdlöst. Jag menar verkligen, hejdlöst, vad annat kan man göra när ämnen som dåliga dejter eller pinsamma intima situationer dyker upp? Vi fortsatte ut till Garbo (men först glömma någon på toan i all förvirring när alla skulle springa ner till den väntade taxin, något runda under fötterna. Inlåst i en annans lägenhet stod jag där snällt tills Lina kom rusande tillbaks och låste upp. Haha.. jadå, jag förlät dem). =p Efter Garbos -där kortet är taget- åkte vi vidare till Solidaritet. Mer än så berättar jag inte här, men vi kan säga att mitt förflutna hann ikapp mig den kvällen.

Fr. v: Sandra, jag, Johanna, Moa, Marica, Victoria, Lina

Veckorna har sedan dess svischat förbi och julen har nu kommit och gått. Jag är nog den enda som tycker det är skönt. Musse och Mimmi ska förmodligen åka till sitt nya akuthem idag om allt går som det ska, vilket det sällan gör. Charlie har blivit nedstämd av deras påträngande beteende så jag beslutade för några veckor sedan att det fick bli ett slut på det snarast. Känns bitterljuvt kan jag meddela, jag har jobbat häcken av mig för att få dem så goa som de är nu. Men Charlie går före allt och alla, hur han mår är under mitt ansvar.

Jag köpte en kisse på Åhléns.. =)

Nyår kommer spenderas på en privatfest inne i stan om inte planerna upplöses eller ändras i sista sekund. Man vet aldrig vad gäller nyår, man har ju varit med förr så att säga..

Ja, mer än såhär blir det inte denna gång. Känner noll inspiration till att skriva. Sorry. =S

Ta hand om er!

Ibland...

...så behöver jag rejäl peppning när jag ska ut och göra saker, träffa folk eller helt enkelt orka med. Då händer det att jag sätter på några schyssta beats på Spotify som jag inte kan sitta stilla till och dansar lite. Och för att ni ska se att jag inte bara är smärta och ångest inslaget i ett enda stort paket så tog jag lite kort:

Balettdans.. (Ok, ingen svan direkt).

"jag skiter i att grannarna ser mig"-dans.

Sådärja, redo för att möta världen.

Ångest

Jag skulle vilja ta ett snack med dig. Jag försökte inatt men du ville inte lyssna. Du gick på som en ångvält, fick mig aldrig att komma till tals. Det hemska är att ju mer jag tillåter dig att gå på, ju mer tror jag på dig. Varför vill du få mig att må såhär? Du förklär dig i manipulativa kläder, först tror jag att du vill mig väl men tänk att jag aldrig kan lära mig känna igen dig.

Jag trodde vi började lära känna varandra vid det här laget. Att du kunde hantera frihet under ansvar. Men tydligen hade jag fel, du bara bidade din tid i väntan på att slå till när jag var som svagast. Är du nöjd nu när du har fått som du vill? Nu när jag verkar opålitlig i andras ögon, en som inte ställer upp utan ställer in och måste sitta hemma med dig stället.

Vad ska jag mer säga för att du ska förstå? Du gör mig bara så ledsen…

Minusgrader

Det var något med denna morgon. Det var mörkare, mörkare och kallare. Det var sådär kallt så man kände hur kylan trängde in innanför kragen på jackan och in i tumvantarna. Den -från sängen- morgonvarma huden möttes av en chock av den friska morgonluften. De annars så morgonpigga hundägarna såg man nästan dra sina jyckar runt den sedvanliga rundan. Så kom jag på det. Det var minusgrader. Minusgrader som kändes rakt in i benstommen. Hur snabbt jag än gick min morgonrunda så fick jag inte upp värmen. Kroppen stramades liksom åt, axlarna åkte upp och benen spändes. Genast mindes jag hur det var att frysa. Inte bara tycka att det var kallt och dra åt mig jackan, utan verkligen frysa. Nu så, nu har den kommit. Vintern är här.

Det var ett tag sen jag skrev, i november blev det bara två inlägg. I ungefär en och en halv vecka fick jag plötsligt prova på hur det var att leva med en normal dygnsrytm, få sova på nätterna precis som alla andra och känna hur mycket en enda dag kan innebära. Jag vet inte vart ifrån det kom, men en natt fick jag med ens sova. Visserligen vaknade jag många gånger men jag kunde somna om lika fort och vaknade utvilad. Den känslan var obeskrivlig. Jag mindes den knappt. Så en kort tid hade jag koll på läget, jag fick en hel del gjort, jag hade rutiner, jag åt regelbundet och jag hade ork, ork och lust. Men lika hastigt som den goda rutinen kom, så försvann den igen. För en vecka sen kände jag mig plötsligt trött, så trött att jag somnade om på morgonen och vaknade inte förrän sent på eftermiddagen då pappa skulle komma på besök. Kroppen värkte, huvudet bultade och jag kände mig så totalt håglös. Nätterna blev till en plåga, ett enda långt marathon för att hitta en ställning jag kunde sova i. Värken och sömnproblemen har envist fortsatt och nu är jag tillbaka i min ordinarie vardag som delas upp i två sektioner, före och efter tupplur. Veckan som varit har passerat i ett töcken. Värken har gjort mig orkeslös och nedstämd här hemma. För jag har inte orkat träffa folk, planerna i helgen var jag tvungen att avboka, möten blev tvungna att ställas in och besök skjutas upp. Jag hoppas innerligt att gudarna är med mig så jag åtminstone kan stå i montern på Vegomässan* som avtalat nu på lördag. Där kommer jag stå några timmar i Animal Protection Network**’s monter, precis som jag gjorde förra året på Hundmässan.

Nu orkar jag inte sitta längre, utan måste vila. Värken gör sig alltför påmind. Så detta får bli allt för denna gången.

*http://vegomassan.org/

**http://www.animalprotection.se/