Blir det inte bättre än såhär?

Att aldrig vara tillräcklig och lyckas med det jag vill
Får mig än en gång undra, måste jag finnas till?

Känslan växer sig stark och inget kan få den att mildras
Ledsamheten svider och får tårarna att bildas

Kristi Himmelsfärd. Amen. Ja, eller nåt..

Idag är det Kristi Flygare, vad det innebär mer än att det var idag som Han kände för att join:a resten av dem andra i himlen, vet jag inte. Nästan skämmigt att säga att jag är konfirmerad, än mer skämmigt att påstå att man är kristen. Ehum. Mina Bibelkunskaper är inte vad de borde kanske.. Tänk om bara de som var genuint kristna, fick utnyttja alla våra helgdagar som vi har? Tänk vad alla helt plötsligt skulle gå i kyrkan. =p
Nåja, röd dag mitt i veckan innebär långhelg och ”klämdag” som jag är helt övertygad är en svensk företeelse och inget annat. Men hey, jag klagar inte, ursäkt som ursäkt. Dagen kommer spenderas fixandes och donandes så det är fint här tills imorgon(kväll) då Kristian kommer på besök. Äntligen! Har gått nästan tre veckor sedan vi sågs senast. Tiden går så lååångsamt ibland..
Imorgon -innan Kristian kommer- ska jag drömma mig bort i lite inredningsaffärer. Den som bara hade pengar.. mer pengar. Jag är lite av en masochist på det viset.
Kanske att jag tar en promenad runt Lötsjön också, om det inte blir av redan idag.

Ja, roligare än såhär blir det inte! Allt annat som händer just nu är för privat eller för osäkert att nämnas i bloggen än. Men mitt liv tycks aldrig stå stilla på sin plats en längre tid, om man säger så..

What goes around, comes around..

Glamour och dekadens speglade årets Eurovison Songcontest mer än vanligt då det var den mest påkostade någonsin med sina 238 miljoner kronor (om jag inte minns fel). Bara intronumret i sig ska ha kostat runt 10 miljoner. Med stålvajrar, vattennummer i takhöjd och grupper som Cirque du Soleil var Moskva en storslagen värd och inget tycktes ha snålats på kvällen till ära. Att röstningssystemet nu är ändrat, så det blir mindre politiska grupperingar, märktes avsevärt då det plötsligt röstades både höger och vänster oberoende på land. Tja, nästintill iallafall. Sammanfattningsvis kan sägas att Norge var värd att vinna, bidraget med Alexander Rybak fick poäng av samtliga länder och nästan alla ”tolvor”. Europa var tillsynes enigt och ”rätt låt vann”. I och med att jag själv inte är någon insatt schlagermänniska hade jag inte sett något bidrag tidigare i veckan, inget förutom Sveriges då vill säga, och även jag föll för den söta lilla trollungen från Norge på ynka 23 år. Att han var segertippad redan från början hade jag ingen aning om, men det brukar inte betyda något ändå om man ser till tidigare år. Det komiska med schlager är att alla har en åsikt. Någon kanske älskar det, någon annan kanske hatar det. Men summa kardemumma, Eurovision är en bra ”snackis” att ta till för att få igång människor. Precis som vädret, fast roligare och inte lika uppenbart desperat i lägen där den annars pinsamma tystnaden riskerar att göra sig hörd.
För min del, så var det iallafall en självklar anledning till att i bra sällskap få frossa i godsaker. Hehe.

Igår var det ”17:e mai”, Norges nationaldag och min namnsdag. =) Solen strålade och sommarvärmen visade sig på sin bästa sida. Själv tog jag mig till Lötsjön och promenerade runt den i eftermiddagssolen. Pust, så varmt det var! Men skönt var det även om ryggen höll på att ta kol på mig när jag kom hem och det knakade och brakade i hela mig..
På kvällsnyheterna fick jag glada nyheter, inbördeskriget på Sri Lanka är över. De Tamilska tigrarna har efter 26 år (vapenvila inkluderat) gett upp och tre ledare är döda. Civila krigsoffer i mängder har således tagit sig till flyktingläger som plötsligt har blivit översvämmade av dessa undernärda, arma människor som för tillfället inte har någon annanstans att ta vägen. Mat, medicin och volontärer behövs akut och för det behövs pengar och än mer pengar. Som vanligt.
Mina tankar dras till Eurovision där det i samma ögonblick städades upp efter en kväll grundat på flermiljonsbelopp. Hade offren bara fått en tiondel av summan som lagts på glitter och glamour, hade man säkerligen kunnat förse dem med både mat och medicin så de hade klarat livhanken ett tag till iallafall.

Det är sånt här som kan få mig att känna mig både lyckligt lottad och skuldsatt på samma gång. Jag är väl medveten om hur livet hade kunnat se ut om jag inte hade varit adopterad. Samtidigt får jag lite dåligt samvete för att jag ”borde” göra det bästa av livet, när jag faktiskt har fått lotten att leva i ett tryggt land. Jag hade ju kunnat ha det så mycket, mycket värre. Men jag hoppas att mina försök till att skapa mig ett bra liv, trots många motgångar, samt min eftersträvan att vara en god medmänniska kan återgälda min biologiska mammas enorma uppoffring av att ha gett bort mig som nyfödd. För om det är något jag har lärt mig hittills är det att inte ta saker och ting för givet, varken pengar, kärlek eller annat. Allt är förgängligt. Idag är det kanske du som kan hjälpa någon och imorgon är det kanske du som behöver hjälp..

1 månad idag!

Japanskt körsbärsträd i full blom som jag inte kunde låta bli att fota.

Idag firar min babe och jag 1 månad. =) Önskar vi kunde få fira ihop bara. Saknar dig..

Helgen (mini-inlägg)

Det här blir mitt kortaste inlägg hittills. Ibland orkar man bara inte. =p Men i helgen fick Charlie en ny favoritleksak -en mus- som han genast jagade runt med i hela lägenheten, så är tvungen att lägga upp två bilder jag tog.. Han är helt enkelt för söt. Det blev även utgång på lördagen, Malin och Lisen kom hem till mig och det blev ganska spårat.. (Kan att ha göra med ett antal Jägershots, men är inte säker. Ehum). Kanske kommer det upp flera bilder, om jag ber Lisen riktigt snällt. Sjukt kul var det iaf och sådant hinner man sällan dokumentera. =)

1. Charlie med sin nya leksak. Kornigt kort tyvärr pga jag glömde blixten.

2. Charlie in action, skutt!

3. Lisen, Malin och jag någonstans mellan ölen och shot:arna.

Det där med att bli äldre..

Ja, det är nog sant som de säger.. När man är barn vill man bli vuxen och när man är vuxen vill man bli barn. Jag kommer själv ihåg hur jag såg framemot att själv kunna bestämma när jag skulle gå och lägga mig. Eller att inte behöva äta mammas mat när jag tyckte den var äcklig. Ju äldre man blev ju mer ansvar och mindre lek blev det. Man fick nyckel hem, vara uppe ”till de sena nyheterna” eller ”tills filmen var slut” och man fick vara ensam hemma. Samtidigt såg jag framemot att inte behöva städa mitt rum bara för att jag blev tillsagd. Eller gå upp ur sängen bara för att höra ”annars sover du ju bort hela dagen”. Så småningom pratade man tydligen för länge i telefon eller hade för hög musik på också. Ja, man ville slippa bli tjatad på och få göra som man själv ville. Bli vuxen och leva sitt eget liv.

Tills man så en dag faktiskt var vuxen.

Nu gnäller man över allt det där som man var så lyckligt omedveten om som barn. Stor del grundat på insikten av hur mycket pengar det faktiskt går åt eller hur lite tid man har. Pressen ligger på och man ska kunna allt och helst se bra ut på samma gång, samtidigt som man smärtsamt märker hur minnet börjar svikta och utseendet fallna. I spegeln ser man som tjej hur rynkorna förökar sig och som kille hur hårfästet sakta drar sig uppåt. Börjar inte brösten hänga lite mer eller en annalkande ölmage att visa sig också?
Det är inte lika kul att fylla år längre -ytterligare ett år närmare graven!- presenterna är inte lika spännande och tårta tycker man är överskattat. För att inte tala om julen. Högtider överhuvudtaget är inte samma sak längre. Allt tar tid, energi och pengar.

Ja, vi människor har mycket att beklaga oss över eftersom vi aldrig är nöjda. Det är ju riktigt synd om oss, eller? Hm. Jag tror ändå att när vi väl är riktigt gamla och skruttiga så ser de flesta tillbaka på våra liv som hyfsat bra. Fast förhoppningsvis ska man inte behöva ligga på dödsbädden för det. Man får väl helt enkelt försöka acceptera vad varje enskilt skede har att komma med -bra som dåligt- även om det ofta är lättare sagt än gjort. (I should know).
Om du som läser det här, tycker jag låter äckligt klämkäck och hypermoralisk nu är det inte min mening att framstå som så. Jag försöker inte föreläsa utan skriver det jag skriver för att jag genuint tror vad jag tror. Det är bra att sträva efter mer, men jag tror vi förlorar på att gå runt missnöjda mer eller mindre konstant. Jag tror därför som sagt på att lära oss acceptera mer. Utan acceptans kan vi inte heller göra något åt situationen.

Slutligen, om du är en av alla som klagar överdrivet mycket.. Sluta upp med det! Det om något är vad som får dig och din omgivning att känna sig gamla.


Avslutar med att gratulera Joanna som ska bli mamma till en liten flicka i september! Jag fick den härliga nyheten nu i veckan, är så obeskrivligt glad för din skull!


Joanna/ jag o Joanna (De enda kort jag har på oss.. ehum).

Ur regnet kom..

..lite inspiration till att skriva.

Himlen öppnade sig och ner kom ett skyfall utan dess like. Jag tittar upp från tidningen och vilar ögonen på alla dessa miljoner droppar som smattrar mot marken och alla fönsterbläck och balkongräcken. Jag ser folk mitt emot som vissa stänger sina fönster och går in, medan andra som jag tittar ut och känner en viss sinnesro. Det kan vara riktigt mysigt när det regnar ute och jag märker att jag inte är den enda som tycker det.
Ett lugn infinner sig och mina tankar blir rofyllda för första gången denna vecka. I några dagar har jag känt ett väldigt obehag, nedstämd och skamsen att jag inte har orkat eller velat något. Men så nu, finner jag plötsligt en acceptans. Acceptans till att inte orka och att inte vilja. Acceptans till att strunta i alla borden och måsten. Nu känns det plötsligt ok att jag avbokade alla veckans möten, nu känns det ok att låta disken växa, nu känns det ok att bara vara. Jag låter mig själv sova så länge och så mycket jag behöver, jag låter mig gå runt i myskläder hela dagen och jag låter mig må som jag mår. För såhär mår jag, just nu. Ingenting varar för evigt, förutom förändringen i sig som Buddha ska ha sagt. Inte minst känslor, och mina känslor just nu är vad de är.
Egentligen hade jag tvättstuga idag, men jag skippade den för jag helt enkelt inte känner för att tvätta. Jag tänkte ur ett hälsosamt perspektiv, om det skulle påverka någon på ett negativt sätt. Men eftersom tvättiden är någon annans att bruka om inte den bokade (jag) är där inom den första timmen, kände jag att det var ok. Istället la jag mig för att vila och detta utan att få dåligt samvete.

Tankarna fortsatte att yra runt i mitt huvud och funderingar på framtiden kom upp. Jag kanske aldrig komma att kunna jobba lika mycket som de flesta andra, eller leva ett lika aktivt liv. Jag kanske aldrig kommer att kunna leva upp till det ideal som jag själv har satt, att saker och ting ska vara på ett visst sätt. Att jag ska vara på ett visst sätt. Detta mest för andras skull, jag har så länge jag kan minnas velat vara någon som människor vill se upp till. Som kan och har allt som det konventionella livet har att erbjuda. Men kanske är det inte alltid så ”lätt”. För saker blir inte alltid som man har tänkt sig. Det är en svår tes att lära sig att acceptera, och jag jobbar hårt för att kunna det. Många drömmar har redan krossats och många mål har redan blivit för svåra att uppnå. Om jag lär mig att acceptera det, kommer jag förhoppningsvis kunna glädjas åt vad jag har, är och kan -inte vad som saknas och som jag aldrig kommer att kunna få. Som grädde på moset kanske jag just därför, för att jag går min egen lilla väg, blir någon att se upp till..