En vanlig dag med ångest

6.00-7.00 Jag ligger halvt vaken och hör hur Charlie tassar runt. Inser att jag är utvilad och nästan pigg tack vare all sömn jag fick igår. Drar mig till lite över 8.00 bara för att jag kan. Känner att det här kan bli en bra dag.
8.30 Jag går upp och gör en kopp te. Medan vattnet kokar upp ger jag Charlie mat. Sätter mig framför datorn och tar tag i att skriva ett mejl som jag har skjutit på i flera veckor. Téet hinner gå från kokhett till ljummet innan jag blir klar, men tillslut kan jag trycka på ”skicka”. Som belöning tar jag en kaka ifrån paketet som står kvar sedan igårkvällen. Tillsammans med téet smakar det alldeles för gott så en kaka blir snabbt flera och innan jag vet ordet av har jag tömt hela paketet till frukost. ”Jaha, det där var väl jävligt dumt av dig” tänker jag hastigt innan jag försöker koncentrera mig på att inte redan gräva ner mig för långt. Jag går in på Friskis bokningssida för att kolla passbeläggningen ”Bra träning är den som blir av” motiverar jag mig själv hurtigt med. Jag kollar efter ett lätt men roligt pass eftersom jag inte har tränat på 2 ½ vecka. Det ska ju vara kul att träna. Dessutom måste man börja på lite lägre nivå än på den som man slutade/pausade på. (I mitt fall var det pga allt näsblod samt utmattningen efter att ha kört för intensivt med kroppen). Jympa kanske? Nee, basjympa är tråkigt. Spinning då? Nee, finns inget baspass idag. Dans? Ja, dans skulle kunna funka. Så kommer jag med ens på att passet inte får bli för sent eftersom jag är bjuden till Louise på knytkalas samma kväll. Jag måste ju hinna hem, fixa något att ta med, göra mig iordning och vila så jag kan vara social och trevlig speciellt mot alla de nya jag ska få träffa.
11.00 Jag sitter fortfarande i soffan och tänker på hur jag ska få ihop dagen. ”Hur f-n jag ska hinna med allt?” Magen gör sig påmind. ”Ingen panik. Det får bli nånting ganska snabblagat.” Men jag vill ju verkligen visa att jag faktiskt KAN laga mat, att jag kan lika bra som alla andra. Tillslut hittar jag en paj att göra. ”Toppen! Enkel, snabb och vegetarisk. Perfekt för att alla ska kunna äta. Men vad nu då?” Av de simpla ingredienserna så fattas det smör hemma. Och om jag ska vara riktigt duktig så tänker jag att jag borde göra en nyttigare variant och köpa dinkelmjöl.. och så lite svarta oliver för det skulle man ha, jag har bara gröna hemma. Ok, om jag först går och handlar i närbutiken sedan gör pajdegen och slutligen åker iväg för att träna ett eftermiddagspass så hinner jag hem för att fixa fyllningen av pajen och göra mig iordning inför kvällen. Så följaktligen letar jag så efter ett danspass på eftermiddagen. Det finns inget pass som matchar tillräckligt bra med min plan utan att jag blir stressad. Jag inser att jag inte kommer hinna vila innan knytkalaset vilket medför en risk av att bete mig som en zombie efter en sånhär fullspäckad dag. Min plan går i tusen bitar, ångesten lägger sig tungt över bröstet och paniken är nära.
11.30 Jag går frustrerad ut och tar en cigarett på balkongen. ”Ok Rebecca, ta det lugnt. Du måste inte både träna och laga mat på samma dag. Så strunta i träningen och fixa pajen bara, så kan du vila resten av dagen innan du behöver göra dig iordning vid typ kl fem. Det är sex timmar dit! Ta det lugnt. Andas långsamt. Du hinner. Men då behöver du sätta på dig kläder nu och gå för att handla smöret. Och när du ändå är där, kom ihåg att kolla dinkelmjölet för ett nyttigare pajskal eller kolla allra helst efter glutenfritt mjöl ifall att någon på kalaset skulle vara glutenintolerant. Var lite smart och köp en extra mjölk också, det kommer att gå åt till både pajskal och fyllning så att du slipper gå en extra runda imorgon.” Jag stänger balkongdörren om mig ”Herregud! Vad mycket det blev helt plötsligt! Och klockan är redan tolv! Såja, ta det lugnt var det ju.. Ett steg i taget. Gå och borsta tänderna.”
12.00 Jag borstar tänderna och försöker undvika min egen blick i spegeln. Det går inte. Ett torrt och sprucket ansikte möter mig och efter att ha sköljt och torkat munnen blir jag ståendes där framför spegeln. Ser alla små defekter, pillar bort lite död hud med nageln, noterar att jag borde plocka ögonen, klämmer en pormask och drar bort några katthår som fastnat i ögonfransarna. Så tittar jag på mig igen, inser att jag skulle behöva tvätta mig och sätta på mig kläder för att handla det där förbannade smöret. Och mjölet, dinkelmjölet eller nej, vänta glutenfria mjölet var det ja. Men det var något mer också.. Jag går utifrån badrummet, med Charlie hack i häl. Sätter mig på soffkanten ”Vad var det mer jag skulle ha? Just ja, mjölk.” Med långsamma steg går jag förbi köket, stannar till ”ska jag skriva en lista kanske om det är något mer jag kommer på, på vägen? Nej, bara sätt på dig kläder och GÅ nu för guds skull!” Men.. det går inte. Jag kommer ingenstans. Känslan av ångest är nu så pass stor att jag inte kan hindra den från att överväldiga mig. Jag lägger mig i sängen igen. ”Det är helt ok, vila du. SEN tar du itu med det du ska göra”.
15.00 Jag stiger moloket upp och vet att det är nu, nu jag ska göra allt det där som jag har skjutit på, jag har inte längre någon ursäkt. Jag går till datorn för att kolla in receptet en sista gång, just ja svarta oliver också. Magen känns som den är fylld med cementfyllda fjärilar. Plötsligt inser jag att en timme har gått förbi, och det enda jag har gjort är att stirra ut genom fönstret och sett dagen bli till skymning. Klockan blir halv fem och jag hör av mig till Louise och säger att jag inte kan komma. ”Det funkar inte, jag kan inte, det blev för mycket”. Besviken på mig själv drar jag täcket över mig och försöker tränga undan alla tankar. Men det går inte. ”Jävla skit. F-n, f-n, f-n! F-n j-vlars h-lvetes skit också!”
18.30 Jag går upp, fortfarande i morgonrock och pyjamas. Äter en clementin och de sista kakorna ur ännu ett paket. ”Ok, det blev inget knytkalas för mig. Men kan jag rädda den här dagen innan den blir till ännu en i samlingen? Städa kanske? Då skulle jag göra något konkret, något som man ser resultatet av. Dessutom behövs det verkligen. Städa badrummet i alla fall Rebecca”. Men f-n, inte ens det gör jag. Jag gör ingenting. Eller jo, jag skriver det här. Jag skriver om min ångestfyllda misslyckade skitdag och känslan av att återuppleva den får mig att bli ännu mer miserabel. Idag är jag värdelös. Det enda jag kan hoppas på är att jag gör bättre ifrån mig imorgon.

Soool!

Det var sol idag! Sol! SOL! Fattar ni, SOL!? Jag kan inte minnas när jag såg den blå himlen och SOLEN senast. Visst är det snorkallt, men det för iaf med sig EN fördel. Dessvärre så hade jag förträngt min ljuskänslighet (hur många issues har jag egentligen, någon som räknar?) så fick givetvis ont i huvudet efter nån minut där jag stod och insöp allt ljus som jag kunde förmå. Aj. Men hann med att inhandla två semlor på det lokala bageriet innan jag fick bege mig hemåt igen. Mums!

Så vill jag bara lägga upp två nyligen tagna bilder på min skrutt. Den finaste, sötaste, gosigaste och snällaste kissen nånsin. =)


Bild 1. Charlie pigg. Han vet att han heter Charlie när matte hojtar.
Bild 2. Charlie slö. Han vet fortfarande att han heter Charlie när matte hojtar.
Ser ni någon distinkt skillnad vad gäller uppmärksamhet? ;)

En lååång(sam) process

Psyket (Del 2)
Min långtidssjukskrivning går ut i maj. Jag ska inte hymla med att jag känner en enorm nervositet, rädsla och ångest inför detta. För att på enklast sätt visa varför, så att det går att förstå, har jag skrivit en punkt för punkt-lista.

Försäkringskassan ska fatta beslut om en eventuell fortsatt sjukskrivning eller om jag är redo för att börja arbetsträna (minimum 2tim/dag) alternativt studera fr.o.m i vår/sommar.
- I och med att jag har bytt kommun, har jag fått en ny handläggare (dvs ett nytt kontor) att vända mig till. Min nya handläggare är jättetrevlig och vid vårt första möte var jag mån om att skapa en bra relation till denna. Jag tyckte mötet gick bra men när jag sedan kom hem och gick igenom allt i huvudet insåg jag att jag hade gjort samma misstag som många gånger innan. Jag hade lagt allt krut på att visa mig trevlig, glad och få henne att känna sig uppskattad och nästan bagatelliserade min egen sjukdom och situation. Nånstans hoppas jag att min handläggare såg igenom mig, men min erfarenhet av myndigheter talar för det motsatta.
- De enda papper Försäkringskassan har på mig i dagens läge är beslutet för min nuvarande sjukskrivning. Eftersom det beslutet fattades hösten -08 måste jag kontakta alla mina vårdgivare sedan dess fram till dags dato för att de ska skicka mig utlåtanden, bedömningar och journaler som i sin tur ska skickas till FK. Allt för att ett så rättvist beslut som möjligt ska kunnas ta i maj. Man kan ju tycka att allt borde ha samlats i en och samma journal som automatiskt finns för FK:s förfogande (dels för att visa att man inte fuskar och dels som underlag vid beslutsfattande som nu) men så smidig är inte vårdapparaten.
- Eftersom jag har stått på egna ben sedan i vår/somras då jag lämnade Karolinska Sjh ska jag även träffa en ny vårdgivare, på en ny vårdplats, för ett utlåtande av den nuvarande situationen. I sista veckan av februari ska jag dit för ett samtal. Jag ska försöka bete mig så avslappnat och neutralt som en patient bör vara. (Det har hänt ett flertal gånger att jag omedvetet har riktat samtalet emot den läkare eller annan myndighetsperson jag har suttit i samtal med och både fått dem att skratta och pratat privata saker med mig).
- Utöver detta sitter jag nu i dagarna med ansökningar för två andra saker som har med FK att göra, vilket försvåras då jag inte har en printer eller kopiator så processen blir desto krångligare.

Det kan låta som en enkel apparat att säga igång, ”det är ju bara att göra det”, men jag lovar att det är mer än tillräckligt för mig. Jag har praktiskt taget gömt mig under täcket hela denna vecka och struntat i träningen och allt annat för att jag helt enkelt inte orkar ta itu med det. Som redan nämnt känner jag mig nervös, rädd och har en konstant ångest för detta och hur jag ska orka med året som helhet. Jag vill verkligen bli något, jag vill plugga och jag vill ha ett liv där jag mår bra den större delen av tiden. Det sa jag också till min handläggare när hon frågade om mina mål och planer i livet. Men plötsligt satt jag där och hade gått med på att göra högskoleprovet och söka in på den utbildning jag vill gå (jodå, det finns en). Och om jag inte kommer in, ska jag med all sannolikhet börja arbetsträna istället. Jag satt där mer eller mindre tyst medgivande om allt hon sa utan att ta ställning till vad jag egentligen vill och orkar det här året.

Vad händer om jag mot förmodan faktiskt skulle komma in på det program jag vill läsa och sedan kraschar som förra gången? Vart ska jag ta vägen och hur ska jag orka börja om på nytt när jag inte har den här lägenheten i Sthlm att återvända till? Vad händer om jag istället börjar arbetsträna i tex Göteborg och de där två timmarna om dagen känns för mycket så jag riskerar att krascha där också? Jag har inte råd med det, jag har inte råd med att krascha så hårt som jag gjort två gånger tidigare. Är mitt öde förutbestämt att det ändå ska bli så för en tredje gång, ser jag ingen annan utväg än att ge efter i förhoppningen om att nästa liv blir bättre.