Inflyttningsfest! Wiiieeeh!

Så blev det äntligen helg och dags för den utlovade inflyttningsfesten. Med pompa och ståt -eller tja, åtminstone lite ballonger och serpentiner- bjöd vi i lördags in till kalas. Vänner från långmila städer liksom vänner på nära avstånd kom och förgyllde vår tillställning. Med hjälp av bl.a Åsas egenhändigt gjorda bål värmde vi upp till vad som skulle bli till en helkväll ute i Stockholms milda sommarnatt.

Tillsammans med kombo och katt skulle jag återigen vilja tacka er alla för jättefina presenter!

Gästerna började anlända och drinkarna satte fart!

Jag var tydligen alldeles för nykter för kramar än..

Men det här ser ju gosigt värre ut..

..tills man får läppglans på sig. Fy!

Båda är jätteupptagna med att prata i tfn..

Close-up på värdinnorna. Ehum.

Vissa ville inte vara med på bild!

"Det här är fortfarande min första drink! No pictures please."

Nu kunde jag tydligen kramas?

Han var lika sned som han ser ut.. =)

"What are you lookin' at?"

Är det inte sockersött, så säg?

Loka dricker inte Loka. Very stylish indeed.

Strike a pose!

Vogue? Bibeln? Playboy?

Extramammor? Kidnappare?

Charlie fick också inflyttningspresent! =)

Rawr..

Lite halvstelt va?

Eh.. ja just det.

Dockor!

Du är inte med i vår klubb.

Skulle det döda dem att le lite? I'm just asking.

Helt underbara och så fina så!

Vem hade coolaste frisyren på festen?

Jupp, det där V-tecknet följer med en hem när man kommer från Japan.

Så blev det dans också, givetvis!

Och grabbarna började mysa.. (det var bara en tidsfråga, det visste vi alla).

Är inte riktigt säker på vad hon gör egentligen..

Haha. Jasså.. Då fattar jag.

Hämnden är ljuv!

Haha. Vad fin du blev!

Kvällen fortsatte sedan på Cafét.

Skål!

At midnight..

I am a dreamer
Often a wishfull thinker
Often I show a smile
But so often I want to cry

I know you
And the pretty girl overthere
And the handsome boy overhere
But I don’t know myself

Sometimes I feel invisible
Sometimes I want to be invisible

Sometimes it hurts too much
Sometimes I want it to hurt too much

Hours passes by

...

I can’t get it to go away

Tema svenskt?

Så är det dags för midsommar, föga förvånande blir det ostadigt väder men likväl kommer vi svenskar envist sitta ute (om vi så ska ha både vinterjacka och fem lager kläder på oss) för ”det är ju faktiskt SOMMAR nu”! Så skålar vi glatt i våra små snapsglas, sjunger visor ingen människa förstår sig på -allra minst vi själva- och äter rå fisk i diverse inläggningar (trots att för bara några år sen var hur äckligt somhelst att äta sushi) med argumentet ”det måste ju vara gräddfil och gräslök till, annars går det ju inte”! Det måste vara kombinationen som plötsligt gör maträtten till en njutning. För visst, jag är vuxen nog att äta sill och potatis närhelst det serveras men ”en njutning” skulle jag knappast kalla det.

Apropå svenskar. I söndags, alltså för fem dagar sedan stod det klart att Sverigedemokraterna gått över 4%-nivån (Sifo) och därmed skulle ha fått plats i riksdagen om det hade varit val idag. Därför, av ren nyfikenhet gick jag in på deras hemsida häromdagen. Jag ville helt enkelt bilda min egen uppfattning om vad för typ av parti det är, eller åtminstone vad de vill framstå det som. Detta gjorde jag så neutralt som det var möjligt utan eventuella fördomar.
Vad jag kom fram till kommer jag dock inte offentliggöra här på bloggen, då vart man står rent politiskt är en privatsak. Men jag uppmuntrar dig att till nästa val faktiskt ta reda på vad partierna står för, egentligen. Rösta inte på samma parti bara för att du alltid har gjort det, rösta inte för någon annans skull och om du är en ”soffliggare” tycker jag att du åtminstone kan gå till vallokalen och rösta blankt istället för att strunta i det helt. Om man inte röstar, har man ingen rätt att klaga sen. Kom ihåg att det inte är ett måste, det är en rättighet.

För att byta ämne, hur hur huuur kunde vi förlora mot Ryssland? Jag menar.. hur? Jag må vara kaxig men visst trodde jag att Sverige skulle vinna över dem. Det är ju inte sibirisk dvärgkastning vi talar om, utan fotboll.

Just nu (kl 22.00):
Är jag trött.. o lite bitter.
Har jag världens bästa katt.
Vill jag ha en Sandwich Jordgubb (för det är den enda utöver Piggelin som jag kan äta).
Önskar jag er alla en Glad Midsommar!

En -idag- trött hönsmamma i innerstan

Jaha, så vad har hänt sedan sist? En himla massa, därav bristen på uppdatering här på bloggen.
I ett nästintill kaosartat tillstånd har nu Åsa o jag installerat oss i vår andrahands lägenhet och jag kan meddela att vi trivs som fisken här på Odenplan. Jupp, du läste rätt O-d-e-n-p-l-a-n. Erkänn, det svider lite eller hur? Om det är någon tröst, så kommer det att svida än mer för oss när vi sedan måste flytta. Men i nuläget är det svårt att vara mogen, så.. pilutta dig.
Efter tre sömnlösa dygn, vande sig även jag vid den nya sängen och trafiken utanför (jämfört med Åsa som fascinerande snabbt slog huvudet i kudden som den dreglande lilla prinsessa hon tenderar att bli i horisontellt läge).
Eftersom vi flyttade in i en övermöblerad krigzon, har vi kämpat oss svettiga med att få det beboeligt och nu känns det riktigt bra att kunna bjuda in folk. (Jadå, det kommer bli en mindre inflyttningsfest.. oroa dig inte).
Det enda som saknas nu är några förnödenheter hemifrån och givetvis Charlie som ska hämtas imorgon. Stackars, stackars lilla krake till katt. Han vet inte vad som väntar honom. Hoppas bara att han inte försöker ta alla sina nio liv på en och samma gång.

Visserligen började jag dagens blogg med att det är ”en himla massa” som har hänt, men mer än såhär får ni inte veta. Det finns ju en anledning till att -för Sverige unikt- har något som kallas ”fika”.

För att byta ämne, snart är det midsommar! (En totalt överskattad högtid, precis som alla andra). Har du fastställt planerna inför helgen eller är du en mer flexibel typ? Och ska vi satsa pengar på hur vädret kommer bli? Ha alltid en plan B, mer än så säger jag inte.

Trots en tung dag ska jag snart pallra mig iväg för att träffa mina små kycklingar och gå på bio.
So until next time..

(Lugn bara, mamma kommer! Kackel-kackel..)

It all depends on how you look on things..

So, after a pleasant night of beerdrinking under the sunshading marquess of a bar, a descision was made –as the mature adults we truly are?- to happily head home while we were still on top.

As we pass the quay on our stroll to the subway, we get stopped by this longbearded version of Lucy the first homo sapiens. With his, oh so, convincing way he tries to tempt us to continue the party together with him and his friends, pointing at them sitting in the boat looking embarrassed but yet hopefull over the fact that their quite cheerfull friend on shore was doing all the work of picking up innocent ladies. We looked on him as he tried to balance his weight enough to stand up straight. And then on his two bigeyed friends whos' need of female companionship was on the verge of intimitating. And then on the –indeed- expensive motorboat (but also possible highjacking-vechicale). And finally at eachother. Mmm.. Tempting, but no thanks. Åsa firmly pushed away his arms around me (had I even let him?) and so our walk continued.

As we realised the next subway was 20 min away, we reappeared from the underground to take a sip of fresh air (inner city-carbon monoxide, anyone?) in the early morning instead of slowly getting sleepy while waiting. In the middle of an intense discussion about whatever, these Finnish guys show up. And since we were still waiting, we started chatting with them. Of course we forget about the time and so all of a sudden two other Finnish guys appear and joins us. Note that the second ones were not acquaintens of the first ones, and vice versa of course. It struck my mind that for being a National holiday there were awfully many non-swedes around us, as if we had “Free vodka” marked in our foreheads. Ah well, we determined the entire situation seemed greatly entertaining sitting on the subway and finally on our way home. As we thought..

How it actually happend, neither one of us can explain. But when the bus turned the completely wrong way and then to the highway we realised that it all of a sudden would turn out to be a long night. How did we get on the wrong bus? Why didn’t we look to see it was the right one before stepping on? And why in heavens name did we even dare thinking “it can’t be –that- far to the next stop”?

After what seemed like an eternity, we jumped off only to discover we were in what I would call the Swedish outback. (Oh, so this is where it’s been all this time?) All we could see around us was forest. All we could hear was the sound of ourselves. In both directions the highway disappeared into the skyline. I turn to meet Åsa’s eyes and we both break out in laughter as we ask ourselves “What the f*ck do we do now??” realising we really are deserted in the middle of nowhere. After a while a car shows up on the opposite side, the right side, of the road and Åsa -who’s most genius ideas always seems to appear when drunk- starts waving him in to ask for a ride. Before I can purpose I better –slightly less suicidal- way of ending this little adventure, the car stops. Just as pictures of Åsa being dragged into the car and driven away flies by, I discover it’s a nightly guard doing his routine tour. I quietly thank the ones above for sending us this angel (after all, he might aswell could have been one) and on our way home the three of us have a remarkably fun time at how we met.

So I guess one can say that we got lucky that night, in a matter of speaking..

Kvinnor är från Venus, män är från Mars.. och jag är från Pluto?

Hade inte tänkt skriva om vad jag nu tar upp, men måste helt enkelt avreagera mig. Det är inte konstigt att man föredrar att vara själv ibland. Blir så himla trött på folk emellanåt. Igår var en sån dag. Ska inte gå in på detaljer men det handlade inte bara om ett fall, utan en handfull.

Jag bryr mig egentligen inte om vad vissa tycker om mig, för de står mig inte nära och deras åsikter grundar sig inte på fakta utan på vad de tror sig veta. Men det jag -i det här fallet- stör mig på är de onödiga konsekvenser detta kan ha.
I ett annat fall var det dessvärre inte lika enkelt. Jag bryr mig väldigt mkt om personen ifråga. Synd att säga, men vi lämnade konversationen oense. Det är inte min sak att ta upp den igen och därför är jag rädd för att diskussionen nu kommer att ligga i träda tillsvidare.

Vad krävs för att man ska bli uppfattad som den man egentligen är? Tydligen räcker det inte att vara sig själv. Man blir ändå missuppfattad.. Men jag är inte en person som har ett behov av att hävda mig hela tiden. Tack och lov finns det människor som jag inte behöver bevisa något för, som står vid mig utan att ens ifrågasätta. Människor som känner mig, vet vem jag är och vet vad jag står för. För jag vet vad jag står för, so deal with it.

Charlie 1 år!

Till min Charlie...

Från första stund var det du och jag
vi valde varandra
Du gav mig en anledning, du gav mig en fortsättning
du gav mig ditt förtroende och du gav mig din tillit

Under detta år har jag fått se dig växa upp till en självständig individ
du har fått gå din egen väg och skapa dina egna erfarenheter
Du har fått mig att skratta och att må bra igen, många gånger
och du har redan gett mig många varma minnen

Aldrig har jag älskat någon på det sätt som jag älskar dig
Aldrig har jag känt mig så ansvarsfull och tacksam på samma gång
Du är mitt allt, inget spelar någon roll om inte du finns vid min sida
om jag inte fick se dig varje dag, krama dig varje dag

Utan dig, vore jag ett minne blott..
Tack min älskling
Tack för varje ny dag du ger mig