Suddenly

I’m standing here
All alone
What happend
I don’t know

Suddenly it was all gone

Perhaps this is the end
Perhaps this is the beginning

I’m standing here
All alone
What happend
I don’t know

Suddenly it was all gone

I'm standing here

All alone

Tänk att tennis kunde vara så intressant?

Igår gick Wimbledon-finalen av stapeln. (Who knew?) Becca som aldrig har spelat tennis, inte kan reglerna och inte ens förstår det roliga i det, fick därför en helt ny erfarenhet. Det närmaste jag har kommit tennis måste vara badminton.. och det gick ju bra.. Ehm.. Nåväl, insikten kom ganska snabbt om att bollar som flyger inte är min grej. Fotbollar och andra bollar av liknande storlek är jag förövrigt livrädd för. (Vad? Det gör ju för f-n ont! Speciellt om man inte kan fånga dem..)

Ok, åter till finalen. Intresset var minst sagt halvljummet från min sida när matchen sattes på tv:n. (Nej, det var inte jag som bestämde. Man kan inte jämt ha makt över tv-kontrollen.. då blir man tillslut hatad tydligen). Upplysningarnas man, Marcelo, mitt sällskap denna kväll informerade mig entusiastiskt att det var en "historisk match". Tillbaka fick han ett upphöjt ögonbryn och en ifrågasättande blick. Men trots detta fick jag veta att det stod mellan Federer och Nadal (Schweiz resp. Spanien) även rankade 1:a samt 2:a i världen. Det historiska var, främst för oss svenskar, men även för resten av tennisvärlden att Federer som vunnit Wimbledon 5 ggr på raken nu stod i kast med att slå världsrekordet och möjligen vinna en 6:e gång. Rekordet som allas vår Björn Borg satte -88 och som än idag står sig. Federer förlorade dock mot Nadal (endast 22 bast! Snorunge!) precis som Borg gjorde i sin 6:e Wimbledon-match mot McEnroe.

Till saken hör att jag som aldrig kastat en blick åt tennis, igårkväll satt i soffan och gav ifrån mig huliganliknande ljud i samband med denna match. Oavsett slutresultatet, skulle ju detta gå till (tennis)historien. Vem jag hejade på? Nadal givetvis, han som kunde få sin första Wimbledonbuckla men också låta Björn Borg få behålla sitt världsrekord som enda vinnare någonsin av 5 Wimbledonfinaler på raken. Och så blev det! Både Marcelo och jag satt i varsitt hörn av soffan under hela matchen och frambringade både stönande och skrik, så högljudda att grannarna antagligen misstänkte att en helt annan aktivitet var i görningen.

Ja, kul var det iaf. Trots att Becca knappt kunde särskilja spelarna åt för att inte tala om reglerna. (Kan fortfarande inte en enda.. tror jag)? Stackars Marcelo, han försökte tappert lära mig under spelets 4 (!!) timmar men SÅ intressant tyckte jag det tydligen inte att det var, så det var värt att LÄRA sig något av det hela. Ehm.


Tack o hej!